Äntligen någon som skriver om den palliativa vården.
Ett ämne som jag brinner för.
 I dagens VLT intervjuas socialminister Göran Hägglund.  Han menar att arbetet med palliativ vård inte är den mest glamorösa. Den palliativa vården är satt lite på undantag. Han säger att det är lättare att prata om ny forskning inom hjärtvården. Att vi i vår kultur som regel betonar det vackra,friska och starka, men att vi också måste förbereda oss själva för den process som det innebär att åldras och dö.

Jag har hört att på Läkarprogrammet så ägnas ungefär en dag åt palliativ vård. Det märks ofta ute på vårdavdelningarna. Detta gör att vi som övrig sjukvårdspersonal  får ta hand om mycket frustration och onödigt lidande.
En läkare kan bestämma att patienten ska behandlas palliativt men sätter ändå in livsuppehållande åtgärder som antibiotikabehandling och dropp.
 Detta gör att patienten, som ändå kommer att dö, den sista tiden får lida. En döende  kropp kan inte tillgodogöra sig vätska utan reagerar med att vätskan gör att patienten blir rosslig och får svårt att andas Detta får vi som sjuksköterskor åtgärda med läkemedel som  minskar rossligheten.
 Dagen efter får patienten mer dropp och så håller man på sådär. Mitt i allt detta finns de anhöriga som troget vakar vid den döende. Som får uppleva allt detta lidande. Informationen från läkarna är ofta dålig till de anhöriga, ofta är det vi sjuksköterskor som får ta den biten med de anhöriga.

Att bedöma om en människa ska dö är svårt. Som läkare är man utbildad att rädda liv.
Jag är glad att den här frågan uppmärksammas. Vår sista tid i livet är också viktig