BROLLE OCH STURE
Brolle och Sture
Idag har Brolle haft fint besök.
Ända från Fagersta kom hans brorsa Sture och hälsade på.
De tumlade runt i snön och hade hur kul som helst.
Det var så roligt att se dem tillsammans. Så lika var de så det var svårt att se skillnad.
Brolle är lite större och lite kraftigare , vilket min man fick höra ganska många gånger under eftermiddagen.
Han göder Brolle lite väl mycket tycker jag.
Enligt Stures husse och matte så ska man inte göda labradorer för mycket.
De ska ha lite hull men man ska se en markerad midja
Stures matte och husse hade även en vuxen hund, Oscar. En svart labrador.
Det är svårt att fatta ibland att Brolle kommer att bli en så stor hund.
Eftermiddagen var väldigt trevlig och vi ska ses igen. Nästa gång är det Brolle som får hälsa på Sture och Oscar.
Mycket bus i snön, Brolle var mest under Sture som var lite mer "på".
Slutet..
Du tog ditt sista andetag klockan kvart över fyra i morse.
Hos dig fanns din familj.
Jag fanns också där och det var svårt.
Svårt att vara en vän och professionell.
Jag gjorde ett val. Jag kunde ha valt att stå utanför.
Men hur svårt det än var så ville jag göra de sista minuterna bra för dig och dina anhöriga.
Ni var så tacksamma.
Tacksamma för att jag ville vara där för er och för att jag kunde förklara för er vad som hände.
Dina pojkar som hade det så svårt och kunde inte förstå och ta in att det var deras mamma som låg där blek och svårt tärd av sjukdom.
På vägen hem i bilen brast det.
Nu kunde jag äntligen tillåta mig att gråta.
Nu behövde jag inte vara stark och lugn.
Idag har livet varit extra tydligt och skarpt.
Jag har sett saker jag tidigare tagit för givna.
Jag har älskat mina barn och sett dem med ögon som hos en nyförälskad.
Jag har talat om hur mycket de betyder för mig och att jag önskar att vi ska få ha varandra länge till.
Vi har gråtit och kramats och varit närvarande.
På min promenad med hunden gick jag förbi blomsteraffären och köpte röda rosor till dom jag älskar mest
Rött för kärleken och livet
Det svåra mötet
Jag möter dig som jag aldrig mött dig förut.
Trött, svag och tärd av din svåra sjukdom.
Vad säger jag till någon som skulle ha ett halvt liv kvar att leva men nu bara har dagar kvar.
Vad är det för frågor och tankar du har nu?
Du säger ingenting men ur dina ögon rinner tårar utan uppehåll.
Jag förblir tyst för ord känns överflödiga, men jag finns där,
på dina villkor och när du vill.
En gång för länge sedan delade du ett av mina lyckligaste ögonblick genom att ge mig vacker sång på mitt första bröllop.
Jag hoppas att jag nu kan ge dig tröst och mod att möta det allra svåraste och slutgiltiga.
"Like a bridge over troubled water, I will lay me down"
Valpen min
Jag har fått lite frågor om hur det är med min "labbevalp"
Med Brolle är det bara bra. Han växer så det knakar. Han väger nu lika många kilo som han är veckor.
21 veckor=21 kg.
Labradorer kan få problem med höfter och armbågar och därför ska man bära dem nerför trapporna så länge man orkar.
Detta bärande är just nu förenat med livsfara i min fina vitmålade trappa. Speciellt på morgonen då han är extra glad att se mig och gärna vill slicka mig i ansiktet samtidigt som jag bär honom.
Han kommer heller inte att kunna gå nerför själv då den är alldeles för hal. Han gjorde ett tappert försök men gled ner och såg ganska förvånad ut.
Så nu funderar jag på hur jag ska lösa det här problemt med trappan.Jag vägrar belägga trappan med heltäckningsmatta eller halkskydd. Finns det månne halksockor till hundar eller får jag helt enkelt sätta på honom min dotters gamla. Är det någon av er som har tips på vad jag kan göra?
Brolle framför min fina vita trappa.
YOGA
Igår kväll så var jag på terminens första yogapass. Det var så skönt att komma igång igen.Jag går en gång i veckan för en helt underbar yogalärare som heter Cristel. Hon har lärt mig så mycket under de tre terminer som jag har tränat för henne.
Yogan har, som ni kanske vet , sitt ursprung i Indien och är en i högsta grad levande och effektiv mångtusenårig metod för att vitalisera, stärka, rena och balansera kropp, sinne och själ. Yogatraditionen ser människan som en odelbar helhet av kropp, själ och ande. Man kan säga att den är det äldsta systemet i världen för personlig utveckling. Jag började med Yoga som motvikt till all annan träning jag har sysslat med genom åren. Den har varit väldigt prestationsintriktad och jag som alltid haft väldigt höga krav på mig har ibland känt mig tvungen att prestera även då jag inte behövde.
På min yoga utövar vi Hahta yoga. Hatha yoga är den ursprungliga klassiska yogan.
En viktig del av yogan är att fördjupa relationen till sig själv, att utveckla närvaro och stärka livskraften. Ett yogapass består av fysiska övningar, andningsövningar, avslappning och meditation. Dessutom får vi varje gång saker vi ska tänka på speciellt under varje pass. Det är fantastiskt egentligen vad man kan åstadkomma bara genom att andas rätt. Hur många av oss går inte och andas fel. Om man kan medvetandegöra detta så orkar man mer och är mycket snällare mot kroppen.
Det är inte alltid så lätt att stänga ute omvärlden under det nästan två timmar långa passet. Det kräver lång övning.
Ofta tänker man på dagen som varit eller vad man ska göra imorgon. Det är också svårt att inte jämföra sig med andra.
Jag som ALLTID varit en tävlingsmänniska ville i början gärna titta på vad de andra kunde och hur mycket de orkade med olika övningar. Nu börjar jag kunna fokusera mer på mig själv och lyssna på vad min kropp vill.
Min dröm är att en dag bli yogainstruktör eller iallafall gå en fördjupand kurs. Det SKA jag göra om det så ska bli för pensionärer på hemmet.
Dröm nr två är att åka på Yogaretreat på Kreta. I Agios Pavlos på södra Kreta finns ett ställe där man utövar Yoga under en hel vecka. YOGA PLUS heter detta fantastsika ställe. Resten av tiden njuter man av den vackra naturen och bara tar det lugnt. Blir man trött på att bara Yoga kan man även dansa salsa. Visst låter det underbart?
Härliga helg
I lördags var vi ner på vårt nyrenoverade badhus och badade.
Tyra och maken busade och åkte rutschkana medan jag passade på att sola och simma.
Min dotter är väldigt ivrig på att lära sig simma så som gammal simskolärare försökte jag ge henne några tips.
Hon är dock alldelese för otålig.(något hon tyvärr har efter sin mor). Jag menar att hon måste kunna bentagen ordentligt innan hon tar med armarna.
Hon ville däremot något annat, nämligen simma utan dyna och med både ben och armar på en gång.
Det hela slutade med att hon sjönk som en gråsten och att hon snabbt tröttnade på mina intstruktioner.
Tror kanske att jag ska anmäla henne till simskola, förälder som lärare brukar inte vara någon bra kombination.
På kvällen tog jag en lång och skön promenad med Brolle i blåsten.
Söndagen ägnades åt bullbak till innebandymatchen på eftermiddagen.
Jag och Idas mamma hade kiosken den här söndagen.
Min stora tjejs lag mötte serieledande Lockerud.
Matchen gick väl som förväntat. Lockerud vann stort och hemmalaget hade inte mycket att göra åt förlusten med 9-1.
De kämpade tappert i första men sedan tog krafterna slut i de två sista perioderna.
Väl hemma från matchen var det bara att slänga av sig kläderna och byta om till träningskläder.
Min son och jag hade bestämt att vi skulle gå på fitnessboxning.
Passet gick bra och jag blev inte så trött som jag trodde att jag skulle bli. Hade förväntat mig små ruscher på slutet och hade väl sparat mig lite till det. Snopen blev jag när det inte blev några. Hursomhelst så tror jag att det var en alldeles lagom början. Jag brukar annars ha lite svårt att göra saker lagom. När jag väl har bestämt mig för att börja träna så blir jag så ivrig. Jag kör tills jag nästan spyr. Jag har alltid haft det som motto att har man inte tränat så man mår illa så har man inte tränat tillräckligt. Rätt eller fel, det vet jag inte, men det är vad som har gällt för mig.
På kvällen så invigde vi vår nya "Blender" genom att göra en nyttig fruktdrink med jordgubb och banan. Det ska bli mer av såna nu istället för glass som vi gärna glufsar i oss titt som tätt framför TV´n.
Idag känner jag mig så där härligt stel och nytränad. Hela kroppen värker av helgens ansträngning men det är bara skönt. Skönt att äntligen ha kommit igång med träningen igen.
Mer av såna här ska det bli framöver
Award
Jag har har fått en "award" av Anki.
http://herrnilssonsfru.blogg.se/
Jag känner mig så hedrad.
För mig är det här med bloggandet ganska nytt. Jag har bara hållit på sen i somras.
Det hela startade i Norge då jag var helt själv med mina tankar en hel vecka.
Saknaden efter min familj fick mig att skriva av mig.
Att jag lärde känna Anki här ovan tror jag var på grund av vårt gemensamma hundintresse. Hon har blandis mellan de raser jag tycker bäst om.
Jag vet inte om jag har så många läsare men jag tror att de flesta bloggare skriver för sin egen skull och för att det är kul.
De bloggar som jag ofta läser och som får min award är nedanstående.
Kattis
ToveFrida
Lovan
Flaj
Jenny
Tyratok
Reglerna för den som vill ge vidare en award till andra:
- De som mottagit awarden ska lägga upp en bild på den.
- Länka till den bloggen du fick den ifrån.
- Ge den vidare till så många andra bloggare du vill & länka till deras sidor.
- Lämna ett meddelande i deras bloggar, så de vet att de fått awarden.
Tack alla för att ni finns därute och jag ser fram emot att lära känna fler bloggare.
Kram Anna-Karin
Motivation
Häromkvällen så somnade jag i soffan.
När jag senare la mig i sängen kunde jag inte sova.
Jag satte därför på radion i min MP3.
Programmet jag lyssnade på handlade om motivation.
I programmet interjuades en kille, Christoffer Lindh, som när han var sjutton år råkade ut för en svår olycka.
När han var på semester med sina kompisar så skulle han gå ensam hem till tältet mitt i natten.
Helt plötsligt blev allt svart och han vaknar upp på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg.
Det visar sig att han halkat och slagit i huvudet och fallit så tokigt att han hamnat på järnvägsspåret.
Att han överlevde var bara ren tur, änglavakt.
Han får ett svårt besked. Ett besked som innebär att han resten av sitt liv måste leva med att bara ha en vänsterarm kvar.
Tåget hade krossat båda benen och slitit av hans högra arm.
Den första tiden så hade han mycket tankar om VARFÖR och HUR ska resten av mitt liv se ut. Hur kommer andra människor behandla mig och hur kommer jag att klara mig med mitt handikapp. Genom stort stöd från sina vänner och en bakrund som simmare tog han fram sin vinnarinstinkt och kämparanda. Han insåg att det inte skulle bli bättre om han tänkte negativa tankar och att det inte skulle hjälpa honom. Han bestämde sig för att inom ett halvår skulle han vara tillbaka i bassängen.
Av en släkting får han en DVD film som på ett sätt blir hans motvivation och räddning när allting känns hopplöst.
DVD´n handlar om en amerikansk kille som råkat ut för exakt samma sak. Den killen går idag med proteser och lever ett till synes vanligt liv.
Jag är oerhört fascinerad av människor som till det yttre kanske har förlorat allt men ändå reser sig och gör något av det
Christoffer bestämde sig tidigt att inte sluta leva och idag så har han både flickvän, eget företag och en elitsimmarkarriär med meriter som SM guld och deltagande i Paralympics. Han är fast besluten att bli bäst i världen och jag skulle inte alls bli förvånad om han lyckas.
Jag har ofta funderat ut vilken "nyckel" det är man ska hitta hos människor för att få dem motiverade. Speciellt då jag arbetat som chef och försökt få mina medarbetare motviverade. Vad fanns i Christoffer som gjorde att han inte bara la sig ner och la av den dagen han fick sitt svåra besked. En mental coach i samma radioprogram menar att det är en kombination av gener och yttre förutsättningar som stöd av våra närmsta. Att han hade hållit på med idrott var också avgörande i hans fall. Inom idrotten är man van att sätta mål och behöver hela tiden motivera sig. Det ingår för att man ska bli bäst. Han menar också att vi i västvärlden har alla förutsättningar med att lyckas. Vi har egentligen ingenting som begränsar oss. Har vi rätt människor omkring och stöd från dem så kan vi göra allt det vi vill. Hemma hos honom får hans barn inte säga att de inte kan. Antingen ska de säga "jag har inte tränat ordentligt" eller "jag vill inte".
Vi "vanliga människor" kämpar alla med någonting som vi måste motivera oss till. Speciellt nu så här efter nyår då alla nyårslöften ska infrias. Få måste uppbringa så mycket motivation som Christoffer i berättelsen här ovan men vi kan ha nog svårt ändå. För min del kämpar jag med att motvivera mig själv till mer träning och nyttigare mat.. Samtidigt försöker jag motivera min son till bättre betyg sista terminen i nian, samt att fixa sin diabetes som känns tung att bära just nu.
Vad behöver ni motivera er till?
Christoffer måtto livet är " Vill man så lyckas man"
Läs gärna mer om fantastiska Christoffer på hans hemsida.
http://www.christofferlindhe.se/om_mig.htm
Min förändring under 2008
År 2008 var ett år som på många sätt var omtumlande. Det kändes som om jag behövde ha en förändring i mitt liv.
Jag behövde mer fritid, eftertanke och faktiskt göra det som jag vill istället för det andra förväntar sig av mig. För det sistnämda är verkligen något som jag gjort i allt för många år.
Efter bara ett år som nyutbildad sjuksköterska så blev jag tillfrågad på min nuvarande arbetsplats om jag ville bli ställföreträdande chef. Nyfiken och kunskapssugen som jag var så nappade jag direkt. Mycket för att jag hade ett otroligt stöd från alla på min arbetsplats. Efter bara ett halv år som stf chef så slutade min chef hastigt och lustigt.
En måndag när jag kom så fick jag ett mail att hon inte skulle komma till arbetet mer. Jag fick en chock och visste då inte hur jag skulle fixa det hela.
Kanske var det just därför jag fixade det i över ett år, för så lång tid tog det innan vi fick tag på en ny chef. Under tiden så ställde jag krav, krav på hjälp och på att inte kunna veta allt som förväntade sig av mig.
Detta år skulle jag inte vilja göra om men så här i efterhand så lärde jag mig otroligt mycket. Visst var stunderna många då jag grät på vägen hem och många var samtalen från mina arbetskolleger på icke arbetstid. Det kändes som jag arbetade dygnet runt. Men det hela var en otrygg situation även för dem så man kan säga att vi stöttade varandra under den här tiden.
2004 fick vi en ny chef och jag gick på mammaledighet. Jag fortsatte sedan som stf chef när jag kom tillbaka.
Nästa bakslag kom när min nuvarande chef fick en hjärntumör. Återigen så fick jag ta över skeppet..
Återigen satt jag där med allt ansvar som jag egentligen inte ville ha.
Nu har åren gått, min chef har blivit friskförklarad min i min hjärna spökade fortfarande det där OM, tänk om hon blir sjuk igen. Jag ville verkligen inte ta över en tredje gång. Under första delen av året som gick var mina tankar mycket på vad ska jag göra istället. Ska jag byta jobb? Ska jag vidareutbilda mig? Vad skulle jag göra för att inte tappa min komptens som sjuksköterska. Under åren som gått så har det blivit mest administrativt jobb och jag längtade verkligen efter att göra vanliga sjuksköterskesysslor.
Jag skriver ofta i en bok om kvällarna. I den boken skriver jag det som varit bra under dagen och det jag är tacksam för.
Jag brukar även skriva upp mina drömmar. En dröm som jag uppfyllde under 2008 var att åka till Norge och jobba. (Hur det var kan ni läsa om i bloggen).
På väg till Norge så läste jag i en veckotidning, jag tror det var TARA om en kvinna som inte hade levt det liv hon ville. Hon hade varit en stressad affärskvinna och mådde inte alls bra i det. I hennes liv fanns även en brun labrador, en hund som skänkt henne så mycket glädje och fått henne att landa i livet. När jag såg den här kvinnan stod det plötsligt klart för mig. Jag skulle göra det jag ville och jag skulle ha en brun labrador. Det är NU det här livet ska levas och inte sen.
När jag var tillbaka från semestern så gick jag med en klump i halsen in till min chef och sa: Jag ska inte sluta och jag ska inte ha barn, men jag vill börja jobba natt. Jag vill ta en time-out från mitt jobb som chef.
Min fantastiska chef blev naturligtvis ledsen över att inte få ha mig kvar men ändå glad över att jag ville stanna kvar, och jo det behövdes ju folk på natten speciellt då vi blivit av med en hel del kompetens.
Parallelt med detta så hittar vi en brun labradorhona som är parad med världens finaste hanne. Vi ställde oss i kö för en valp och jag sa att får jag inte en valp från den kullen så får det vara. Jag ville ha en valp som iallafall nästan skulle se ut som han. I oktober förverkligade jag ytterligare en dröm. Drömmen om en hund. Brolle kom till oss.
Nu sitter jag här. För några veckor sedan så sa jag upp mitt chefsskap för gott. Jag ska fortsätta att jobba natt för jag trivs bra med det. Under 2008 så har mina barn fått en gladare mamma, mina vänner en gladare Anna-Karin och min man en mindre stressad fru som inte bara tänker på jobbet. Jag njuter av min hund och att kunna vara ut i friska luften varje dag oavsett väder. Jag njuter verkligen över att vara frisk då jag i mitt jobb ser så mycket elände, speciellt nu när det är många i min ålder som fått cancerdiagnos. Jag tänker mer på vad jag verkligen behöver och gör mer av det jag verkligen vill.
Jag har börjat umgås mer med mina vänner och barn och och har insett att det är verkligen DET som ger fina minnen och som jag vill att de ska minnas mig för.
Nu är vi i början på 2009 och jag ser fram emot allt som komma ska. Vi ska åka och fira min mamma hela släkten uppe i Tällberg när hon fyller jämt och vi ska eventuellt åka till Sälen. Jag och mina barn ska gå på en del konserter och jag börjar en ny termin med YOGA.
Idag så bokad jag in mig på Spinning på badhuset och jag och min son ska börja träna fitness boxning på söndagar.
Till sist ett citat som jag fått från Jennys blogg. Ett citat som jag tycker passar bra med tanke på det jag skrivit om
- Gör som du alltid har gjort, och du får det du alltid har fått-
ETT GOTT 2009 ÖNSKAR JAG ALLA
Ny design
Vilken present!!
Nu känns det lite roligare att skriva.
Tusen tack till Karin som hjälpt henne, hon är verkligen ett proffs.
