Snart hälften av tiden av min Norgevistelse har gått.
I början känns det alltid jobbigast, som i söndags när jag kom hungrig efter resan och inte hittade en enda matbutik som var öppen. När jag sedan kom till mitt boende så fungerade inte internet och TV. Då känner man sig lite ensam. Nu varade inte problemet så länge. Jag fick internet fixat nästan på en gång, ett absolut måste för mig då jag har stort behov av att hålla kontakten med de därhemma när jag är borta. Att ringa härifrån är rent ut sagt "skitdyrt" Hade en mobilräkning på nästan 2000 kr förra året.

Jag är ju en riktig "hemmamoster" när allt kommer till kritan. Jag har rest en del själv genom åren, bla så åkte jag till Israel själv som 19-åring och så tågluffade jag själv (utan min mammas vetskap) genom Europa när jag var 18. Egentligen tror jag att det är bäst att åka själv då man blir mer öppen för nya bekantskaper. Grejen är ju bara den att jag jobbar så mycket att jag inte hinner roa mig. Jag och en tjej från Stockholm har försökt få till att gå ut och fika bara men vi jobbar hela tiden omlott. Vi får se om vi får till nåt innan jag åker hem.

Jobbet ja, jag har jobbat väldigt mycket. Sedan jag kom i söndags så har jag hunnit avverka 40 timmar redan. Nu har jag drygt hälften kvar. Det har gått över förväntan. Var lite orolig då jag en vecka innan avresa lyckades ha min axel ur led för sjätte gången. Det blev ambulandfärd till akuten för reponering och smärtlindring med morfin. Jag kommer inte ihåg så mycket från det jag fick morfinet till dagen efter, och tydligen så tål jag inte morfin så bra heller för jag spydde hela kvällen efteråt. Klockan tio så sa min femåringa dotter åt  mej när jag låg på soffan att vi nog borde gå och lägga oss. Då kanske ni fattar hur borta jag var. Egentligen så borde jag väl vara sjukskriven nu, men axeln känns OK. Man blir lite rädd bara att man ska göra något hastigt. Det är då den kan hoppa ur. Nu får det vara nog med fler urledhoppningar. Jag känner mig så begränsad med min axel och fast jag tränar de muskler som ska hålla den på plats så är det inte tillräckligt. Nu ska den opereras!!

Jag hade lite panik här början då jag bor väldigt lyhört mitt inne i centrum. I lördags var det liv för att det var helg och i söndags så fick de för sig att ha fest i huset mitt emot. Klockan 23.45 fick jag nog och ringde polisen. Det är  tydligen det man ska göra här när någon stör. Efter en halvtimme kom polisen och lyckades få tyst på dem ,men först efter att de hade larmat med sirenen några gånger och blinkat med blåljusen. Jag har så svårt att somna om när jag blir väckt men lyckades iallafall till slut. Hade efter den natten ett dubbelpass på 17 timmar så jag var lite orolig att jag inte skulle fixa det. Som tur var så var båda passen lugna.

Idag hade jag en riktigt bra dag på Lungavdelningen här i Tönsberg. Trevliga kollegor och en patientgrupp som jag känner till väl. Det är en fördel när annars visitt (ronden) kan bli lite svårförståelig med alla norska facktermer. Nu var överläkaren hur bra som helst och tog sig tid att förklara det ena och det andra för mig. Ser fram emot att vara på samma avdelning imorgon också.

Tönsberg är en så trevlig "by". Om ni är i Norge så kan jag verkligen rekommendera er att åka hit. Vackra gamla vita trähus och en mysig stadskärna med massor av roliga butiker. Framförallt inredningsbutiker i massor. Jag önskar att jag hade åkt bil  hit, då hade jag nog köpt med mig något hem.  Fast å andra sidan kanske det är tur att jag inte har så mycket fritid. Då skulle jag väl handla upp alla pengar jag tjänar här.Det ska även finns otroligt fina stränder om man åker en bit utanför stan. Synd att vädret inte har varit det bästa, annars så hade jag kanske lycktas få en fin solbränna på köpen mellan arbetspassen.

OM ni åker hit så måste ni förstås bo på vandrarhemmet där min goda vän Margrehte förestår. Jag träffade Margrethe förra sommaren när jag jobbade här. Vi blev som systrar. Förra året så fick jag alldeles för lite timmar så då satt vi om kvällarna och fikade och pratade inredning. Hon är liksom jag helt insnöad på inredningstidingar. Det blir nog en tur till henne ikväll. Vi får se om hon har bakat något smarrigt. Hon har nämligen öppnat ett cafè också där hon serverar hembakt. Jag har bidragit lite till inspirationen då jag sände henne Leilas kakbok i present i höstas. Hon blev verkligen överförjust i den.

Idag har jag nästan avverkat hälften av mina timmar här i Tönsberg. Hemresan närmar sig med stormsteg. Det ska bli skönt att komma hem, framför allt så längar jag så mycket efter mina barn. På måndag reser jag hem ännu några erfarenheter rikare och jag känner nog alltmer att jag kan tänka mig att återvända.

Ibland blir man påmind om hur sårbart livet är.
Man förlorar någon eller något man hade. Något jag med smärta insett under den första delen av det här året.
(Läs mina inlägg "slutet" och "rapport från ett blödande hjärta")
Att ta vara på livet är inget vi tänker på varje dag men kanske är något vi borde göra lite oftare.
Fundera över vad som egentligen är viktigt för oss och vad vi vill bli ihågkomna för.

Stanna upp en stund och lyssna på denna underbara låt med STING

När oväntade skattepengar från Norge dök upp för en tid sedan så bestämde jag mig för att köpa något som jag länge önskat.
En ring från Efva Attling med den passande inskriptionen AMOR FATI (Kärlek för vårt öde). Nu sitter den och pryder platsen där min vigselring satt som en påminnelse att jag ska ta hand om mig och vara lyhörd för mina egna behov. Trots allt så TROR jag på kärleken. Tror att den kommer att komma till mig när jag är redo. Innan den dagen kommer så tror jag på kärleken till mig själv och mina barn.