Jag går ut och plockar ringblommor och lejongap i trädgården. Min barndoms blommor. Färgerna går i orange och mörkt rött, höstfärger.
Av brorsan får jag kantareller, och nyskördad persilja. Då  känns det ännu mera som höst.
De senaste dagarna har även vädret signalerat höst.
Fast solen tittade fram igår så var det med en annan värme än förut.
Det var den där lite kalla klara luften istället för den där ljumma varma.
Imorgon börjar sonen skolan, för min dotter är det sommarlov ytterligare två dagar till.

Klockan kvart i sju hörs brummet av en Volvo 164 från 1974 på gatan. Några minuter senare så slår källardörren igen och sedan är det slut på friden. Bengan, vår snickare har anlänt. Efter ytterligar några minuter så hör jag att kofoten går lös på innerväggen utanför sovrumsdörren.Fönsterkupan utanför sovrummet är ett minne blott. Vi förstod att det var illa men inte så HÄR ILLA. Det har stått och runnit i väggen bortåt 10-15 år så det som återstår är ett mycket mörkt trä under väggen. Det luktar faktiskt lite svampskog där uppe nu. Jag skulle inte bli förvånad om vi hittade små vita champinjoner under tapeterna.

Om det ändå hade varit fint väder.. Då hade vi kunnat sitta däruppe och sola.

Möja kyrka den 16 augusti 2005
Det var  bara han, jag och Tyra.
Till kyrkan kördes jag i en cykelkärra av märket "Cristianian bikes"
Han hade smyckat den med ängsblommor dagen till ära.
Ur kyrkoorgeln hördes  Åsa Jinders " Av längtan till dig".

"Tänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig,
för jag trodde att du fanns och väntade mig
Tänka alla dagar jag vandrat så sorgsen och trött,
för att möta den vackraste männskan jag nånsin mött."


Efter vigeln skjutsade han mig och Tyra i cykelkärran  fem kilometer till Wikströms fisk där vi åt vår bröllopsmiddag.
När vi kom hem drack vi champagne i sängen och SMS.ade alla vår lycka.

Nu har det gått tre år sedan den dagen.
Tre inte helt smärtfria och sorglösa år. Efter snart nio år tillsammans tycker jag att jag känner dig lite bättre, men fortfarande finns det dagar då jag undrar vem du är? Hur du egenligen tänker ?

Du har ditt humör och jag mitt.  Vi har under dessa år försökt att sammanfoga två familjer.
Det har varit mycket smällande i dörrar, och höjda röster, men också mycket kärlek, skratt och en himlastormande lycka. Passion och många återföreningar. Vi har flyttat isär men flyttat ihop igen då vi förstått att vi inte kan leva utan varandra.

Det har varit en spännande resa och ingen dag har varit långtråkig. Jag har aldrig känt mig så älskad och vacker som med dig. Nu ser jag fram emot resten av livet tillsammans min älskling.

I måndags så begav jag om min stora dotter oss till Stockholm. Jag lite orolig för hur det skulle gå då jag dagen innan hade fått en sträckning i rumpan då jag hade lite spurtstrid med min son på löprundan. Det var bara att peta i sig värktabletter och se glad ut, för till Stockholm skulle vi om jag så skulle krypa runt.
Dagen började tidigt, vi tog bussen från Sura redan kl 07.30. Tåget gick sedan inte förrens kl 09.00. (En liten felläsning av mig i bussturlistan).
Vi hade så mysigt. Vi åkte först upp till Söders höjder och strosade i gränderna där uppe. Gick lite planlöst då vi inte hittar så bra, men hittade trots allt en del nya affärer som inte finns i Västerås. Vi (läs Lovan) hade stora förhoppningar att stöta på Danny, men tyvärr var han på annat håll den här dagen.
Vid ett så käkade vi lunch på restaurang "Muggen" på Götgatan. Lovan tog en "Muggensallad"  och jag en "SPA-sallad" med lax och valnötter, MUMS. Min sallad hade världens största brödskiva!!!!













Resten av dagen tillbringade vi i city. Men det var inte förrens sista timmen vi shoppade loss ordentligt.
Dagens köp blev jeans, nattlinne, underkläder och väska till Lovan och klänning och underkläder till mig.
Det var två väldigt trötta tjejer som blev hämtade av Fredrik och Tyra på stationen.
Kanske blir det Stockholm snart igen eller någon annan stad. Stockholm har så otroligt stort utbud och det ligger så spritt, så när man är där så springer man runt i de gamla vanliga affärerna.
Ett är i allafall klart, det blir en dag med bara vi snart igen.

Grattis Emma Johansson till svenskt OS-silver
Vilken härlig tjej och vilken kämparanda i det usla vädret
Men jag undrar bara..
Varför har de betongdiken att ramla ner i längs banan?
Stackars koreanskan och de som drogs med i fallet.

Flajzan och Lovis

Du skriver om vår familj i din blogg och jag blir rörd till tårar.
Du skriver så fint från ditt tonårshjärta om hur mycket du trivdes hos oss.
Du tog oss med storm och jag har nog inte skrattat så mycket någonsin.
Det var fullt ös medvetslös hela helgen från det du kom tills vi vinkade av dig på stationen
Vi saknar dina galna upptåg och din energi.
Hoppas att alla på Mallis ser upp då du invaderar ön den här veckan.

Vi saknar dig Flaj, du är välkommen tillbaka när du vill!!!!

Läs mer på denna underbara göterborskas blogg:
http://flajzan.blogg.se/

Plocka ur diskmaskin
Göra frukost
Plocka i diskmaskin, sätta på den igen
Plocka undan sockor och leksaker som ligger slängda överallt,
Lunch; vad ska man hitta på idag som alla tycker om. Det får bli köttbullar.
Plocka ur diskmaskin och plocka i.
Ett berg av tvätt, fast jag har tvättat i en vecka nu..
Alltid någon som är hungrig och  mjölken är konstant slut, likaså toapappret. Till och med katten går efter  mig och mjauar hungrigt.
Det är omöjligt att hitta en vrå där det är lugn och ro. Går  till vårt sovrum för att finna  det barrikaderat av två tonårsbarn som tittar på " High school musical" på min dator,  i min säng  för att den är störst. 
Mitt i detta kaos tar jag mig iallafall tid till att ge mig ut och springa. Går sedan in med nya krafter till mer tvätt och disk. Hur kunde jag för några dagar sedan ens tänka på att få in en hund i allt detta?
Två dagar till är vi sju i familjen men på måndag är vi "bara" fem igen.

Jag har tre barn. Två är just nu i tonåren. Min kille är snart femton och min tjej är sexton.
Istället för mina små söta barn ser jag två nästan vuxna människor.

Min son med glitter i blicken och myror i benen  har förvandlats till en 183 cm stor, långsam och tyst kille med basröst.
Borta är pojken som öppet avgudade sin mamma och som kunde säga; mamma du är bäst utan test, eller göra mig tårögd när han ringde till jobbet och sa; mamma, jag älskar dig från jorden ända upp till stjärnorna.
Den enda gången jag ser röken av honom nu för tiden är när vi ska äta. Annars är han på träning, sitter vid datorn eller ute med kompisarna. Jag saknar ofta hans vetgiriga frågor och våra många och långa pratstunder.

Min dotter förändrades över en natt. Från att ha varit en pedantisk tjej så kan jag nu ibland hitta hennes rum i totalt kaos. Detta skulle ha varit otänkbart för några år sedan. Det är svårt att veta var jag har henne. Ena sekunden är hon glad och kramig och i nästa stund tyst och svåråtkommen. Jag förstår att det är mycket som händer i hennes huvud och i hennes liv just nu. Jag försöker komma ihåg hur det var när jag själv var tonåring. Visst var livet ett kaos även då. Jag har märkt att det bästa är att låta henne vara och komma till mig när hon vill. 

Men ibland ser jag den  flickan hon  var som liten. Min flicka som alltid gick sin egen väg och inte lät sig  påverkas av andra. Hon som älskade katter och gosdjur och som ibland fann ro på kvällen av att åka ut till ängen där rådjuren betade.

Jag tycker trots allt att  jag och min dotter har kommit varandra närmre.  Vi har mer att prata om och delar mycket tillsammans. Jag tycker att hon mer är mammas flicka nu än som tidigare. Jag blir glad och stolt att hon fortfarande vill ha mig med  när hon ska göra något. Jag ser också att hon är väldigt lika mig. På gott och ont. Hon har som jag väldigt höga krav på sig själv och vill alltid prestera till 100%. Jag hoppas att jag med mina erfarenheter kan lära  henne att det inte alltid behövs. Att  det bara är mänskligt att inte vara perfekt. Jag hoppas och tror att om hon behöver prata,  vet att jag finns där.

Även fast jag  inte alltid förstår mig på mina barn är jag så oerhört stolt över dem. Jag ser två tonåringar som redan gör bra val här i livet . Tonåringar som visar stor empati. Min flicka väljer fortfarande omsorgsfullt presenter till jul och födelsedagar och skriver fina kort som får mig att gråta, och visst är min son ovanligt kramgo för en grabb i hans ålder. Jag får till och en puss  på munnen ibland. 
 

Jag har hört bland mina vänner att man får jobba hela tiden när man är i Norge
Det stämmer inte.

Jag har hört att det ska vara ett lugnt och behagligt tempo med mycket personal
Det stämmer inte heller.

Jag har nu varit ledig i TVÅ DAGAR och telefonen är fortfarande tyst. Jag har i och för sig helgen inbokad men jag var så oerhört taggad att jobba när jag åkte hit så nu känns allt som ett stort antiklimax.

Det gör ju inte saken bättre av att jag är själv här och inte känner någon. Jag försöker fördriva tiden så gott det går. Solen skiner så det går ju bra att sola och bada Så brun kommer jag iallafall att vara efter min Norgevistelse. Läser mycket, är ute och joggar, går ner till hamnen och tittar på båtarna. För någon annan skulle detta kanske vara skönt men för mig som är van att ha minst tre barn, man och katt omring mig så känns livet just nu lite ödsligt.

Går en del på stan också och försöker låta bli att shoppa. Det finns roliga affärer här. Har sett så fina inredningsgrejer men bara tanken på att släpa hem ännu mer på tåget gör att jag snabbt springer ut därifrån.

Jag har iallafall köpt lite presenter till barnen och tre nya kuddfodral till soffan