Fredag eftermiddag.
Snön falller med stora blöta flingor ner över kyrkan. Precis innan jag går in så slutar det snöa. Det blir alldeles stilla. Precis som om någon däruppe stängt av för att det ska bli frid för din skull en stund.
Det är dags för ett sista avsked från dig, en familjevän och barndomskompis.
Jag har aldrig sett så mycket människor förut.
Det är  fullt till sista plats. Därinne en förlamande tystnad, en tystnad från människor som möts i samma sorg och för att ta farväl.  Den ende som hörs är din femårige son, som pratar fritt och obehindrat som bara ett barn kan göra.
Framme vid altaret står en urna och ett fint fotografi av dig.

Gudstjänsten inleds med det otroligt vackra stycket ur Vivaldis konsert för pickolaflöjt och följs sedan av " För kärlekens skull" av Ted Gärdestad. När de första tonerna kommer och solisten börjar sjunga så brister det för mig. Jag kan  inte hålla tillbaka tårarna. Inget berör mig som musik.

Prästen talar så fint till dig.  Hon berättar en historia om filman Narnia. Att när varelserna i filmen dör så kommer Aslan (lejonet i filmen) och hämtar dem med till Narnia. En plats som är vacker  och underbar och där man träffar alla de människor som man älskat och som inte längre finns.
Jag tror att hon vill ingjuta hopp i oss alla och framför allt till barnen att ni någon gång kommer att träffas igen och då på ett mycket bättre ställe. Ett ställe utan smärta och lidande.

Jag går  fram och lägger en ros vid ditt fotografi. På bilden så glad och levande vilket gör det så svårt att förstå att du inte finns. Det är den bilden jag vill minnas av dig. Inte den svårt sjuka, döende person som jag mötte på sjukhuset. Det var  inte du som låg där inne på salen, så svag,  mager och blek.

Jag kan inte låta bli att tänka tillbaka i tiden.  Att under åren så har våra familjer följts åt på olika sätt. Både i glädje och i sorg. Våra pappor var bästa vänner och vi umgicks som barn. En lördagkväll i ungdomen mötte jag din bror på krogen. Visst tycke uppstod men det blev aldrig han och jag. Jag vet att du tycket att det var synd. Du sa att du gärna hade velat ha mig som svägerska. Jag hade då dessvärre  redan intresserat mig för mina stora barns far. När vi senare gifte oss så var det ändå självklart att du skulle sjunga på vårt bröllop.
När min enda son föddes så möttes din bror och jag på BB. Han fick en son samma dag. Ytterligare några år senare så fick min pappa och din pappa samma cancersjukdom och dog  med några års mellanrum.
Och nu fick jag vara med dig på slutet.

På vägen tillbaka  möter jag din man och din sons blick, bredvid sitter din mamma Jag går fram och kramar om dem och möter tårar i ögonen men även en tacksamhet.
Innan jag släpper taget säger de:
- Tack snälla du för vad du gjorde för henne på slutet. Vi var så tacksamma att  just DU var där.
Jag fylls värme och kärlek, och vet inte vad jag ska säga. För mig var detta självklart och något som jag så gärna gjorde för dig. Att få ett tack var inget jag räknade med men era ord gör mig rörd och tacksam att jag fick vara med dig och göra din sista stund så värdig som möjligt.


Utanför kyrkan skiljs alla åt.
När jag åker hem känner jag mig tom.  Mitt huvud värker av för lite sömn och av anspänningen som varit under eftermiddagen. På kvällen somnar jag ovaggad framför TV men innan jag somnar hinner jag tänka att meningen med livet ändå måste vara att finnas till för varandra och hjälpa varandra. Även i de svåraste stunder.

" Det är för oss solen går upp, lyser som guld för kärlekens skull"