Grubblar över allt som varit.
Vad blev fel?
Försöker förstå dig men inser att det är fel. Jag kommer kanske aldrig att förstå då vi inte tänker lika.
Just befinner jag mig mitt i en mardröm. Sover inte, äter inte.
Jag nyper mig i armen flera gånger om dagen och önskar att jag ska vakna upp.
Att det inte är tomt vid min sida av sängen.
Att DU ska ligga där bredvid mig precis som vanligt.
Åh vad jag önskar att livet  var precis som vanligt just nu och inte som ett stort vakum
Jag befinner mig i ett ingenmansland där inget är förutbestämt.
Min framtid som jag trodde jag visste något om känns nu helt öppen.

Jag trodde att jag skulle dela resten av livet med DIG.
Jag trodde att vi skulle få uppleva vår underbara dotter gemensamt.
Uppleva allt vi pratat om och drömt om tillsammans.
Jag trodde inte att du bara skulle försvinna så fort.

DU lovade mig evig trohet för fyra år sedan på en av mina lyckligaste dagar
Jag trodde på dig, trodde på dig då du sa att jag aldrig skulle behöva ta av mig min vackra vigselring.
Du lovade mig att älska mig för evigt i nöd och i lust.
Allt detta låter så banalt just nu men jag trodde verkligen på dig, därför är chocken stor nu när du inte längre vill.
Att du inte vill leva med mig längre och att du redan bestämt dig.
Att du redan ställt dig i kö till lägenhet
I torsdags packade du dina väskor medan jag var i stan.
Jag kom hem till en tom hall och tomma garderober.

Du säger att du tycker jag är en underbar person, en underbar vän och en fantastisk mamma.
Förlåt men jag förstår då ännu mindre vad som är fel?
Inser sakta att det kanske inte är mig det är fel på, att det kanske är du som inte klarar det här livet med mig.
Men faktum kvarstår, det är jag som sitter här med en känsla av ha blivit lurad, lurad på ett liv som jag trodde fanns tillsammans med DIG.