finns små ögonblick av skratt.
Så som stjärnor tittar fram, ut ur evighetens namn
Och i solens första strålar, flygor svalorna till skyn, för att binda sköra trådar, tvinna trådar till en tross till mellan oss så vi når varann.

I den hårda tidens brus, finns det skrik som ingen hör. Allt försvinner i ett sus. Som när vinden sakta dör.
Alla tårarna har torkat till kristaller på min kind
Jag har ropat allt jag orkat, allt jag orkat efter dig. Hör du mig?  Kan vi nå varann?

- Ted Gärdestad-


Jag har inte haft någon bra vecka.
Jag har känt mig så ofantligt ledsen.
Har tänkt mycket, har känt mycket och känt en sån tomhet efter det som var bra med oss och som inte längre finns. Har tittat mig i spegel och inte tyckt om det jag ser. Har känt mig gammal och ratad.

Har också haft en känsla av otillräcklighet och en otålighet över att jag vill få allt klart nu.
Jag vill få allt klart som vi har haft med varandra du och jag.
Jag vill inte att vi ska ha NÅGRA ouppklararade saker med varandra längre.
DÅ, kanske vi kan hitta tillbaka till en bra relation, en relation utan skuld och pajkastning.
Jag vill inte känna så här. Ilskan över att du har lämnat mig, ilskan som bubblar upp i mig över att du bara försvann utan att jag förstod varför. Jag vet att det inte hjälper att vara arg men någonstans måste det ju få pysa ut. Tyvärr så har det pyst mest över de jag älskar mest här i världen, mina barn och vår gemensamma dotter.

Jag vill inte ha det här huset med dig längre, vill inte bo kvar här där det finns fullt med minnen av dig. Vill inte gå runt i det som var vår gemensamma dröm. Smärtan och förlusten känns varje gång jag kommer hem.

Nästan allt just nu påminner om dig. Åker jag till jobbet så tänker jag på när vi satt bredvid varandra och höll varandra i hand och pratade om dagen som skulle komma. Planerade för kvällen och vårt liv. Jag ser andra par pussa varandra farväl. Så gjorde ALLTID du och jag.Jag känner mig så ensam och tårarna stiger i ögonen varje gång av saknad.

Det jag saknar mest är våra samtal, våra samtal om jobbet och livet. Där förstod du mig mer än någon annan. VEM ska jag prata med nu? Vi pratade om att om någon oss skulle bli svårt sjuk så skulle vi inte vilja ha någon annan vid vår sida. Trots allt som hänt så känner jag fortfarande så. Jag vet att i en sån situation så skulle du ta hand om mig och jag skulle känna mig trygg.

Samtidigt fanns och finns det INGEN som kan göra mig så arg som du. Vi hade, och har fortfarande,  långa hetsiga diskussioner och som ofta slutar med att jag funderar på HUR du överhuvudtaget tänkter och hur jag kunde leva med dig. Men på senare år så hade jag förlikat mig med att vi var olika. Vi blev ju alltid sams, trots att vi ibland kunde vara som hund och katt.

När du kommer hit märker jag hur du dröjer dig kvar, vill hålla om mig. Din blick söker min men jag undviker den. Rädd för att bli svag, rädd för att visa vad jag känner. Jag vill så gärna hålla i dig men håller mig på avstånd. Vet att smärtan och tomheten blir större om jag har varit i din famn.

När jag skriver det här så rinner tårarna, värken i bröstet tär som en hård klump som gör så att det känns som bröstet ska spricka. Så har det varit den senaste veckan. Tårar så fort jag tänker, så fort jag känner. När någon frågar hur jag mår så börjar jag gråta, försöker le för att inte brista totalt. Försöker hålla masken så att jag inte ska bryta ihop ofentligt.
På jobbet har jag känt mig omotiverad och ofukuserad. Känner inte igen mig själv. Brukar aldrig vara så. Jag har fått ta till alla mina krafter för att få göra ett bra jobb. Sånt kräver energi, energi som jag inte har just nu.

Jag har släpat mig ut med hunden. Släpat mig ut för att springa eller stryrketräna i hopp om att det ska ge mig kraft. Det har det gjort korta stunder, men lika fort känns det som om jag är nere i svackan igen. Jag förstår att det hör till, att det måste få vara så här ett tag nu. Att jag får ta tillvara de stunder jag faktiskt känner lycka. Att jag när jag orkar lyfta blicken, kan se att det finns ett annat bättre liv som snart ska komma. Att jag ibland när jag orkar kan TRO, tro på att det kommer att ordna sig. Det har alltid gjort det förut och jag måste även nu förlita mig på att det kommer att bli så.

Jag vill njuta av den här hösten.
Se allt det vackra med glada och klara ögon, inte genom en dimma av tårar.
Jag vill känna mina andetag långa och djupa i den kyliga luften, inte tunga och fyllda av gråt.
Jag vill uppleva många ögonblick av skratt fast mitt hjärta vilar i den stora sorgens famn.