Idol 2008
Brukar vara en ivrig tittare av IDOL.
Speciellt tycker jag att det är kul och titta på alla auditions.
Inte för att jag tycker att det är kul när människor gör bort sig utan detär underbart härligt att det finns så många som tror så mycket på sig själva att de ställer sig i TV och sjunger för glatta livet. Både dåligt och bra.
Årets IDOL saknar tyvärr orginella deltagare (förutom Johan Palm då förstås)
Visst är Alice och Kevin otroligt duktiga och proffsiga med tanke på att de aldrig stått på en scen förr.
Nu har ju även Johan åkt ut till min fyraåriga dotters och många tonårstjejers stora sorg.
Nej för mig så gäller de lite udda talangerna, de fanns med förra året. Amanda Jensen och Daniel Karlsson.
Lyssna och njut av Amanda Jensen i "Halleluja".
Jag gråter och ryser varje gång jag ser den.
Hon sjunger med en sån otrolig känsla.
Med den så vill jag önska er alla EN HÄRLIG FÖRSTA ADVENT
Bloggtorka
Har inte haft lust, ork eller tid den senaste veckan att blogga.
Det har varit mycket på jobbet, både fysiskt och psykiskt och jag känner att jag behöver landa i allt som hänt.
Förhoppningsvis så kommer jag att dela med mig av mina tankar när jag sorterat allt i mitt huvud.
Så alla ni trogna läsare av bloggen, hav förtröstan så kommer jag tillbaka snart.
Kram Anna-Karin
Det har varit mycket på jobbet, både fysiskt och psykiskt och jag känner att jag behöver landa i allt som hänt.
Förhoppningsvis så kommer jag att dela med mig av mina tankar när jag sorterat allt i mitt huvud.
Så alla ni trogna läsare av bloggen, hav förtröstan så kommer jag tillbaka snart.
Kram Anna-Karin
Kontakt med den andra världen
Gick som vanligt på mitt nattpass på måndagskvällen.
Vi fick rapport av kvällssköterskan att det var några patienter som var dåliga.
När vi går runt vid 22-tiden så hittar vi först en man avliden på sal 14.
Vi ringer anhöriga och meddelar.
Kort därefter så hittar vi ytterligare en patient avliden, en kvinna på sal 3.
Går för att ringa hennes anhöriga medans mina kollegor går till sal 14 för att göra iordning mannen.
När jag sitter på expeditionen hör jag att det larmar på toalett nr 17.
En signal sedan tystnar det.
Tänker att det var någon av mina kollegor som svarade snabbt.
Kort därpå ringer det igen på 17, en signal, sedan tystnad.
Efter en stund så kommer min kollega.
Hon är färdig på sal 14.
Medan vi står och pratar ringer det på sal 1, sedan tystnad.
Kort därpå ringer det på sal 17 IGEN!
Vid det här laget är vi lite skärrade.
Spökar det?
Jag beslutar mig för att gå och kolla på 17.
INGEN DÄR!
Då larmar det igen. På 17
Sedan på 16 och sedan på 19. På ingen av salarna är det någon patient.
Min kollega berättar att en gång när hon jobbade natt så avled en patient.
När hon kommer ut så sitter en stor svart fjäril på väggen i korridoren
EN SORGMANTEL.
När hom kommer ut så flyger fjälrilen för att sedan försvinna helt.
Vi har hört och sett många konstiga saker på avdelningen,
bland annat på sal 2 där vi ofta vårdar våra sjukaste patienter.
Klockan går baklänges där inne ibland. Vi är så vana vid detta så vi reagerar knappt längre.
Kanske finns det tekniska förklaringar till allt detta?
Men det är konstigt att det ALLTID inträffar när någon avlidit.
Jag är i botten ingen vidskeplig människa men jag tror att det finns
saker vi inte kan förklara. Framför allt så tror jag att djur har en utvecklat sinne för detta.
För tio år sedan när min far hade dött så gick jag kort därefter förbi kyrkogården med
mina föräldrars Golden Retriver.
Hunden hade varit min fars allt. De hade en speciell kontakt.
När jag kommer vid infarten till kyrkogården sätter sig hunden rakt upp och ner och vägrar gå.
Han ska bestämt in på kyrkogården.
Jag beslutar att bara hänga med och se var han tar vägen.
Hunden fullständigt drar mig in på kyrkogården och bort till minneslunden.
När han kommer fram så sätter han sig och tittar på en plats.
Han sitter så i ungefär tio minuter. Sedan går han lugnt därifrån
Nu kanske ni undrar min natt slutade?
Jag gick och öppnade fönstret på de avlidnas salar.
Sedan var det tyst hela natten.
Vi fick rapport av kvällssköterskan att det var några patienter som var dåliga.
När vi går runt vid 22-tiden så hittar vi först en man avliden på sal 14.
Vi ringer anhöriga och meddelar.
Kort därefter så hittar vi ytterligare en patient avliden, en kvinna på sal 3.
Går för att ringa hennes anhöriga medans mina kollegor går till sal 14 för att göra iordning mannen.
När jag sitter på expeditionen hör jag att det larmar på toalett nr 17.
En signal sedan tystnar det.
Tänker att det var någon av mina kollegor som svarade snabbt.
Kort därpå ringer det igen på 17, en signal, sedan tystnad.
Efter en stund så kommer min kollega.
Hon är färdig på sal 14.
Medan vi står och pratar ringer det på sal 1, sedan tystnad.
Kort därpå ringer det på sal 17 IGEN!
Vid det här laget är vi lite skärrade.
Spökar det?
Jag beslutar mig för att gå och kolla på 17.
INGEN DÄR!
Då larmar det igen. På 17
Sedan på 16 och sedan på 19. På ingen av salarna är det någon patient.
Min kollega berättar att en gång när hon jobbade natt så avled en patient.
När hon kommer ut så sitter en stor svart fjäril på väggen i korridoren
EN SORGMANTEL.
När hom kommer ut så flyger fjälrilen för att sedan försvinna helt.
Vi har hört och sett många konstiga saker på avdelningen,
bland annat på sal 2 där vi ofta vårdar våra sjukaste patienter.
Klockan går baklänges där inne ibland. Vi är så vana vid detta så vi reagerar knappt längre.
Kanske finns det tekniska förklaringar till allt detta?
Men det är konstigt att det ALLTID inträffar när någon avlidit.
Jag är i botten ingen vidskeplig människa men jag tror att det finns
saker vi inte kan förklara. Framför allt så tror jag att djur har en utvecklat sinne för detta.
För tio år sedan när min far hade dött så gick jag kort därefter förbi kyrkogården med
mina föräldrars Golden Retriver.
Hunden hade varit min fars allt. De hade en speciell kontakt.
När jag kommer vid infarten till kyrkogården sätter sig hunden rakt upp och ner och vägrar gå.
Han ska bestämt in på kyrkogården.
Jag beslutar att bara hänga med och se var han tar vägen.
Hunden fullständigt drar mig in på kyrkogården och bort till minneslunden.
När han kommer fram så sätter han sig och tittar på en plats.
Han sitter så i ungefär tio minuter. Sedan går han lugnt därifrån
Nu kanske ni undrar min natt slutade?
Jag gick och öppnade fönstret på de avlidnas salar.
Sedan var det tyst hela natten.
Duktig flicka
Jag hade besök av min vän Helen häromdagen
Det är så härligt att träffa henne!
Vi har känt varann i elva år .
Vi gick sjukskötersketutbildningen tillsammans och sedan dess är
vi de bästa vänner.
Vi ses inte så ofta men när vi ses så är det så trevligt.
Vi käkade lunch och pratade pratade pratade.
Hon hade med sig otroligt gott smaksatt kaffe och en bok till mig.
Boken heter "Diagnos duktig", Handbok for överambitiösa tjejer.
Bokens budskap är:
Hur kommer det sig att så många unga kvinnor går sönder redan från början i sitt yrkesverksamma liv?
Var kommer beteendet ifrån? Vad gör man åt sin duktighet och måste man sluta vara duktig?
Den ger de sjukligt duktiga råd men även råd till de personer som lever runt omkring dem.
I boken så möter man sex unga tjejer som författarna djupintervjuat och där får man höra hur
deras liv ter sig två år efter det att de ändrat sina kravfyllda livsstilar.
Man får också råd om hur man tar sig ur duktighetsfällan.
Den här boken skulle jag behövt när jag var i tjugoårsåldern.
Då hade jag otroligt höga krav på mig själv.
Så höga krav så mina vänner tyckte att jag var omänsklig för jag lyckades med allt jag gjorde.
Vem vill egentligen vara vän med en perfekt människa?
Resultatet av det kom när jag var trettiotre och yttrade sig i panikångest och tre års terapi.
Jag önskar inte min värsta fiende det jag gick igenom då, men jag skulle heller inte vilja ha det ogjort.
Terapin satte hela mitt liv på sin spets och jag fick tänka igenom hur jag egentligen hade levt och resonerat.
Malin Berghagen sa i sitt sommarprogam för några år sedan att alla borde gå i terapi. Man kan likna terapin med en glasruta där livet kan te sig ganska suddigt. För varje gång man går terapi så suddar man bort det gamla och ser ut genom rutan och livet på ett annat sätt.
Terapin har gjort mig till en annan människa idag, en människa som tycker om sig själv och tar livet lite mer med en klackspark. Jag är inte alla till lags längre och känner vad jag vill mycket mer.
Jag säger NEJ, men framför allt JA.
Anledningen att jag fick boken nu var att jag skulle känna igen mig.
Helen var med mig under hela den här resan då jag mådde som sämst.
Hur bra jag än mår idag så är det nyttigt att komma ihåg och jobba med sig själv hela tiden.
Det är så härligt att träffa henne!
Vi har känt varann i elva år .
Vi gick sjukskötersketutbildningen tillsammans och sedan dess är
vi de bästa vänner.
Vi ses inte så ofta men när vi ses så är det så trevligt.
Vi käkade lunch och pratade pratade pratade.
Hon hade med sig otroligt gott smaksatt kaffe och en bok till mig.
Boken heter "Diagnos duktig", Handbok for överambitiösa tjejer.
Bokens budskap är:
Hur kommer det sig att så många unga kvinnor går sönder redan från början i sitt yrkesverksamma liv?
Var kommer beteendet ifrån? Vad gör man åt sin duktighet och måste man sluta vara duktig?
Den ger de sjukligt duktiga råd men även råd till de personer som lever runt omkring dem.
I boken så möter man sex unga tjejer som författarna djupintervjuat och där får man höra hur
deras liv ter sig två år efter det att de ändrat sina kravfyllda livsstilar.
Man får också råd om hur man tar sig ur duktighetsfällan.
Den här boken skulle jag behövt när jag var i tjugoårsåldern.
Då hade jag otroligt höga krav på mig själv.
Så höga krav så mina vänner tyckte att jag var omänsklig för jag lyckades med allt jag gjorde.
Vem vill egentligen vara vän med en perfekt människa?
Resultatet av det kom när jag var trettiotre och yttrade sig i panikångest och tre års terapi.
Jag önskar inte min värsta fiende det jag gick igenom då, men jag skulle heller inte vilja ha det ogjort.
Terapin satte hela mitt liv på sin spets och jag fick tänka igenom hur jag egentligen hade levt och resonerat.
Malin Berghagen sa i sitt sommarprogam för några år sedan att alla borde gå i terapi. Man kan likna terapin med en glasruta där livet kan te sig ganska suddigt. För varje gång man går terapi så suddar man bort det gamla och ser ut genom rutan och livet på ett annat sätt.
Terapin har gjort mig till en annan människa idag, en människa som tycker om sig själv och tar livet lite mer med en klackspark. Jag är inte alla till lags längre och känner vad jag vill mycket mer.
Jag säger NEJ, men framför allt JA.
Anledningen att jag fick boken nu var att jag skulle känna igen mig.
Helen var med mig under hela den här resan då jag mådde som sämst.
Hur bra jag än mår idag så är det nyttigt att komma ihåg och jobba med sig själv hela tiden.
Föräldramöte
Blev med kort varsel kallad till föräldramöte på sonens högstadieskola.
Anledningen var att vi skulle diskutera senaste tidens händelser i samhället gällande
alkohol, andra droger, klotter och skadegörelse.
De som ville diskutera med oss var skolan, polisen, fritidsgården, socialen och kyrkan.
Så långt är allt bra.
Väl på mötet får var och en av ovanstående berätta vad de har sett och vad de gör.
Vi får (som alla andra gånger) uppmaningen att hålla koll på vad våra ungdomar är,
gör och vilka de umgås med. Problemet är en liten klick på femton till tjugo personer. De vet vilka de på vilka ställen de håller till.
Polisen berättar att de just nu har ettt projekt där de har en polisbil som cirkulerar runt mer i samhället.
Det har visat sig ha effekt på brottsligheten. BRA!
Vi föräldrar får uppmaningen att agera när vi ser något som inte är OK.
Just DET kan vi kan vi nog alla bli bättre på, kanske är det inte så många som jagar efter ungar som slåss med lysrör eller agerar som min man gjorde då vi hade påhälsning av ungdomar den där natten i september (se "skräcknatt")
Några föräldrar berättar att de återigen startat föräldravandring ute på samhället.
De uppmanar oss, även fast vi inte ha ungdomar ute att bry oss om andras ungar
precis som de var våra egna,och därför ställa upp att gå ut och vandra på helgnätterna.
Ser vi något så behöver vi inte agera utan bara störa. Händer något allvarlig så ska vi tillkalla polis.
Vet inte om jag är ovanligt negativ och inte ser möjligheter i den här frågan, men vem ligger egentligen ansvaret på?
Det är klart att jag ska bry oss om andra ungdomar än våra egna. Det tycker jag att jag gör när jag ställer upp för föreningslivet mm. Men ska jag ut och vandra och jaga andra ungar när mina egna är hemma?
Jag går gärna ut på helger som Lucia, skolavslutning mm. Där kanske jag kan hjälpa eller ta hand om någon som druckit för mycket eller avstyra slagsmål.
Ett annant problem är att det inte händer så mycket när dessa ungdomar gjort något.
Socialen har inte lagen eller kompetensen att agera i såna här lägen. Jag skulle vilja se
fältassistenter ute i samhället.Eller varför inte återinföra en kvarterspolis som går runt
och snackar med ungdomarna. Pengarna som idag går åt till all skadegörelse skulle säkert
täcka en till två tjänster iallafall.
Tyvärr så är ju inte heller de föräldrar som har problem med sina barn där.
De har kanske för länge sedan gett upp.Vilket stöd får de i samhället,
hur ska de ha ork att ta tag i problemet med de grupptryck deras barn utsätts för?
Det jag tycker är tråkigt är att alla inom samhället jobbar på sitt håll. Jag skulle vilja, när jag kommer till ett föräldramöte, ha någon som tänkt ut en plan, eller iallafalla ett intiativ att sätta ihop en grupp av intresserade och sedan ha en uppföljning. Som det var igår så blir det en ren information och sedan händer ingenting mer.
Jag ville anmäla mig till föräldravandringen på plats (det är ju nu allt sker) men det gick inte för de skulle lägga ut kontaktpersonen på nätet. Det är så synd. Jag tror att de färäldrar som var där igår på mötet vill sina ungdomar väl och att många av dem kan tänka sig att göra något.
Som när det gäller allt annat så handlar det om kommunikation och jag tror att man måste fånga upp såna här problem mycket tidigare. Kanske ha obligatoriska föräldrautbildningar och stöd till de föräldrar som behöver.
Kanske är de som håller på nu "en förlorad skara barn". Enligt fritidspersonalen så har de som håller på inga drömmar eller visioner om sin framtid. De har inga inget intresse eller förslag på vad de vill göra med sitt liv.
Fritidspersonalen på vårt högstadie gör ett fantastiskt jobb. Skulle inte de finnas så skulle problemen vara mycket större.
Jag tror även att idag har många av oss vuxna för lite tid för våra barn.
Jag tror att när barnen kommer i tonåren så slutar många att prata med dem för att de är truliga och trotsiga.
De de egentligen behöver är ännu mer kärlek och omsorg. Prata om hur de har det och vara "lite jobbig" som förälder.
Att försöka göra upp regler tillsammans med barnet och sedan stå fast vid dem.
De här ungarna som förstör, drogar och stökar vill nog bara en sak.
Få UPPMÄRKSAMHET och KÄRLEK!
Anledningen var att vi skulle diskutera senaste tidens händelser i samhället gällande
alkohol, andra droger, klotter och skadegörelse.
De som ville diskutera med oss var skolan, polisen, fritidsgården, socialen och kyrkan.
Så långt är allt bra.
Väl på mötet får var och en av ovanstående berätta vad de har sett och vad de gör.
Vi får (som alla andra gånger) uppmaningen att hålla koll på vad våra ungdomar är,
gör och vilka de umgås med. Problemet är en liten klick på femton till tjugo personer. De vet vilka de på vilka ställen de håller till.
Polisen berättar att de just nu har ettt projekt där de har en polisbil som cirkulerar runt mer i samhället.
Det har visat sig ha effekt på brottsligheten. BRA!
Vi föräldrar får uppmaningen att agera när vi ser något som inte är OK.
Just DET kan vi kan vi nog alla bli bättre på, kanske är det inte så många som jagar efter ungar som slåss med lysrör eller agerar som min man gjorde då vi hade påhälsning av ungdomar den där natten i september (se "skräcknatt")
Några föräldrar berättar att de återigen startat föräldravandring ute på samhället.
De uppmanar oss, även fast vi inte ha ungdomar ute att bry oss om andras ungar
precis som de var våra egna,och därför ställa upp att gå ut och vandra på helgnätterna.
Ser vi något så behöver vi inte agera utan bara störa. Händer något allvarlig så ska vi tillkalla polis.
Vet inte om jag är ovanligt negativ och inte ser möjligheter i den här frågan, men vem ligger egentligen ansvaret på?
Det är klart att jag ska bry oss om andra ungdomar än våra egna. Det tycker jag att jag gör när jag ställer upp för föreningslivet mm. Men ska jag ut och vandra och jaga andra ungar när mina egna är hemma?
Jag går gärna ut på helger som Lucia, skolavslutning mm. Där kanske jag kan hjälpa eller ta hand om någon som druckit för mycket eller avstyra slagsmål.
Ett annant problem är att det inte händer så mycket när dessa ungdomar gjort något.
Socialen har inte lagen eller kompetensen att agera i såna här lägen. Jag skulle vilja se
fältassistenter ute i samhället.Eller varför inte återinföra en kvarterspolis som går runt
och snackar med ungdomarna. Pengarna som idag går åt till all skadegörelse skulle säkert
täcka en till två tjänster iallafall.
Tyvärr så är ju inte heller de föräldrar som har problem med sina barn där.
De har kanske för länge sedan gett upp.Vilket stöd får de i samhället,
hur ska de ha ork att ta tag i problemet med de grupptryck deras barn utsätts för?
Det jag tycker är tråkigt är att alla inom samhället jobbar på sitt håll. Jag skulle vilja, när jag kommer till ett föräldramöte, ha någon som tänkt ut en plan, eller iallafalla ett intiativ att sätta ihop en grupp av intresserade och sedan ha en uppföljning. Som det var igår så blir det en ren information och sedan händer ingenting mer.
Jag ville anmäla mig till föräldravandringen på plats (det är ju nu allt sker) men det gick inte för de skulle lägga ut kontaktpersonen på nätet. Det är så synd. Jag tror att de färäldrar som var där igår på mötet vill sina ungdomar väl och att många av dem kan tänka sig att göra något.
Som när det gäller allt annat så handlar det om kommunikation och jag tror att man måste fånga upp såna här problem mycket tidigare. Kanske ha obligatoriska föräldrautbildningar och stöd till de föräldrar som behöver.
Kanske är de som håller på nu "en förlorad skara barn". Enligt fritidspersonalen så har de som håller på inga drömmar eller visioner om sin framtid. De har inga inget intresse eller förslag på vad de vill göra med sitt liv.
Fritidspersonalen på vårt högstadie gör ett fantastiskt jobb. Skulle inte de finnas så skulle problemen vara mycket större.
Jag tror även att idag har många av oss vuxna för lite tid för våra barn.
Jag tror att när barnen kommer i tonåren så slutar många att prata med dem för att de är truliga och trotsiga.
De de egentligen behöver är ännu mer kärlek och omsorg. Prata om hur de har det och vara "lite jobbig" som förälder.
Att försöka göra upp regler tillsammans med barnet och sedan stå fast vid dem.
De här ungarna som förstör, drogar och stökar vill nog bara en sak.
Få UPPMÄRKSAMHET och KÄRLEK!
Hundar och ungar
Morgonen börjar lugnt
dottern äter fil och petar ut frukostflingshjärtan med fingrarna.
Jag läser morgonens nyheter och dricker mitt kaffe.
Då förväxlar hunden dotterns ben med sitt tuggben
Blodvite uppstår och dottern fäller krokodiltårar.
Sårtvätt och kärlek, sedan är hund och barns lek igång igen.
Idag åker jag till Uppsala och tar hand om sonen.
Ha en trevlig helg!!!
dottern äter fil och petar ut frukostflingshjärtan med fingrarna.
Jag läser morgonens nyheter och dricker mitt kaffe.
Då förväxlar hunden dotterns ben med sitt tuggben
Blodvite uppstår och dottern fäller krokodiltårar.
Sårtvätt och kärlek, sedan är hund och barns lek igång igen.
Idag åker jag till Uppsala och tar hand om sonen.
Ha en trevlig helg!!!
Idag tänker jag på min son
Min son ligger just nu på Akademiska sjukhuset och kämpar
med morfindropp och en kind stor som en fotboll.
Han har gjort ett ingrepp i kinden där han har sitt hemangiom.
Ett hemangiom är en medfödd kärlmissbildning,
eller en godartad tumör bestående av för mycket blodkärl.
För fjorton år sedan trodde läkarna först att det var cancer.
Mitt liv föll i bitar för några månader.
Vi var på massor med utredningar både i Västerås och på Barnonkologen i Uppsala.
Dagen före julafton fick vi reda på att det var ofarligt.
VILKEN JULKLAPP!
Det kändes överflödigt det året att köpa andra julklappar.
Under årens lopp har de försökt få bort denna missbildning.
Det har varit mycket trauman för sonen då han blev livrädd för allt
vad sprutor heter när han var liten.
Alla försök tills nu har varit förgäves
I våras fick vi en ny chans.
En världsledande läkare på området ville ta sig an min sons fall.
Man injicerar ren alkohol i kinden via ultraljud.
Alkoholen tar död på kärlen och de försvinner.
Idag är det andra gången han är där.
Kanske behövs det en gång till innan de har fått bort allt.¨
Nu ligger han i en sjukhussäng och jag är inte där.
Hans pappa är hos honom nu men
hur stor han än är så vill jag vara hos honom nu precis som när han var litenoch nyfödd.
Det var länge sedan jag bar honom i mina armar men han är fortfarande min lille son
i stunder då han är sjuk och hjälplös.
Vad vägde han?
Tretusentvåhundra någonting sedan fyra, fem och nu cirka 70 kilo.
Liten och tanig var han när han kom. Nu lång och gänglig.
På fredag löser jag av hans far.
Då är det min tur att ta hand om honom
Min son , Kreta 06
med morfindropp och en kind stor som en fotboll.
Han har gjort ett ingrepp i kinden där han har sitt hemangiom.
Ett hemangiom är en medfödd kärlmissbildning,
eller en godartad tumör bestående av för mycket blodkärl.
För fjorton år sedan trodde läkarna först att det var cancer.
Mitt liv föll i bitar för några månader.
Vi var på massor med utredningar både i Västerås och på Barnonkologen i Uppsala.
Dagen före julafton fick vi reda på att det var ofarligt.
VILKEN JULKLAPP!
Det kändes överflödigt det året att köpa andra julklappar.
Under årens lopp har de försökt få bort denna missbildning.
Det har varit mycket trauman för sonen då han blev livrädd för allt
vad sprutor heter när han var liten.
Alla försök tills nu har varit förgäves
I våras fick vi en ny chans.
En världsledande läkare på området ville ta sig an min sons fall.
Man injicerar ren alkohol i kinden via ultraljud.
Alkoholen tar död på kärlen och de försvinner.
Idag är det andra gången han är där.
Kanske behövs det en gång till innan de har fått bort allt.¨
Nu ligger han i en sjukhussäng och jag är inte där.
Hans pappa är hos honom nu men
hur stor han än är så vill jag vara hos honom nu precis som när han var litenoch nyfödd.
Det var länge sedan jag bar honom i mina armar men han är fortfarande min lille son
i stunder då han är sjuk och hjälplös.
Vad vägde han?
Tretusentvåhundra någonting sedan fyra, fem och nu cirka 70 kilo.
Liten och tanig var han när han kom. Nu lång och gänglig.
På fredag löser jag av hans far.
Då är det min tur att ta hand om honom
Min son , Kreta 06
Busig hund och kräksjuk katt.
Scenario:
En något ålderstigen hundvakt, en trött nattarbetande matte, kräksjuk katt och busig hundvalp.
Drama:
Kommer hem tidigt på måndagsmorgonen efter en hel helgs nattjobb.
Tar med mig mamma hem för att hon ska passa hundvalpen medan jag sover.
Instruerar henne:
Ut med hunden så fort han visar tecken till kissnödighet, alltså efter mat, bus och sömn.
- Ja det fattar jag väl, säger min mamma.
-Jag har faktiskt haft hund...
Går och lägger mig och hör efter ca 1.5 timme att hon pratar med hunden konstant nere i köket.
Tänker, stackars hund, han kommer få hål i huvudet av allt tjat. Jag är dock är för trött för att gå och säga till att hon ska vara tyst. Hon borde väl bli tyst någon gång. ICKE!
Efter 3.5 timmars taskig sömn hör jag att mamma kommer i trappan och frågar när jag ska gå upp??
- Tydligen nu, säger jag lite trött (och surt).
Under förmiddagen så har hon inte lyckats pricka in en enda gång när Brolle varit kissnödig. Enligt henne har han kissat tre gånger och bajsat en gång inne. Hmmmm
Nästa överraskning väntar när jag öppnar min äldsta dotters rum.
- Jag stängde in katten där för hunden jagade henne hela tiden, säger min mamma.
- Vad i h......., säger jag.
Katten har i rummet kräkst på tre ställen på golvet och på min dotters pall. Hon har även bajsat inomhus (brukar hon aldrig göra annars).
Det var bara att torka och skura.
- Jo förresten, säger min mamma, Brolle har kissat på Elias matta också, men jag har haft på lite vatten.
Ner i tvättstuga och stoppa in i maskinen.
Nu är frågan vad det är med katten. Hon har kräkts många gånger den senaste tiden. Har därför idag ringt till veterinären och fått nytt maskmedel utskrivet på recept. Jag har även fått rådet att byta foder. Hjälper inte det så får vi kanske åka och undersöka henne.
Funderar på om hon kanske kräks i protest mot vår nye familemedlem?
Sedan undrar jag hur det ska gå på torsdag?
Då ska mamma ha hand om båda barn och hund.
Tar tio djupa och försöker att inte ta ut helveten i förskott.
Det går säkert bra.
Elvira 9 år.
En något ålderstigen hundvakt, en trött nattarbetande matte, kräksjuk katt och busig hundvalp.
Drama:
Kommer hem tidigt på måndagsmorgonen efter en hel helgs nattjobb.
Tar med mig mamma hem för att hon ska passa hundvalpen medan jag sover.
Instruerar henne:
Ut med hunden så fort han visar tecken till kissnödighet, alltså efter mat, bus och sömn.
- Ja det fattar jag väl, säger min mamma.
-Jag har faktiskt haft hund...
Går och lägger mig och hör efter ca 1.5 timme att hon pratar med hunden konstant nere i köket.
Tänker, stackars hund, han kommer få hål i huvudet av allt tjat. Jag är dock är för trött för att gå och säga till att hon ska vara tyst. Hon borde väl bli tyst någon gång. ICKE!
Efter 3.5 timmars taskig sömn hör jag att mamma kommer i trappan och frågar när jag ska gå upp??
- Tydligen nu, säger jag lite trött (och surt).
Under förmiddagen så har hon inte lyckats pricka in en enda gång när Brolle varit kissnödig. Enligt henne har han kissat tre gånger och bajsat en gång inne. Hmmmm
Nästa överraskning väntar när jag öppnar min äldsta dotters rum.
- Jag stängde in katten där för hunden jagade henne hela tiden, säger min mamma.
- Vad i h......., säger jag.
Katten har i rummet kräkst på tre ställen på golvet och på min dotters pall. Hon har även bajsat inomhus (brukar hon aldrig göra annars).
Det var bara att torka och skura.
- Jo förresten, säger min mamma, Brolle har kissat på Elias matta också, men jag har haft på lite vatten.
Ner i tvättstuga och stoppa in i maskinen.
Nu är frågan vad det är med katten. Hon har kräkts många gånger den senaste tiden. Har därför idag ringt till veterinären och fått nytt maskmedel utskrivet på recept. Jag har även fått rådet att byta foder. Hjälper inte det så får vi kanske åka och undersöka henne.
Funderar på om hon kanske kräks i protest mot vår nye familemedlem?
Sedan undrar jag hur det ska gå på torsdag?
Då ska mamma ha hand om båda barn och hund.
Tar tio djupa och försöker att inte ta ut helveten i förskott.
Det går säkert bra.
Elvira 9 år.
Brrr
Fredag kl 06.00
Snöslask och 2 plusgrader.
Vinden viner i trädtopparna,
och det kommer att lätt duggregn.
Jag börjar förstå varför folk
skaffar hund på sommaren.
Snöslask och 2 plusgrader.
Vinden viner i trädtopparna,
och det kommer att lätt duggregn.
Jag börjar förstå varför folk
skaffar hund på sommaren.
