Tonåringar

Jag har tre barn. Två är just nu i tonåren. Min kille är snart femton och min tjej är sexton.
Istället för mina små söta barn ser jag två nästan vuxna människor.

Min son med glitter i blicken och myror i benen  har förvandlats till en 183 cm stor, långsam och tyst kille med basröst.
Borta är pojken som öppet avgudade sin mamma och som kunde säga; mamma du är bäst utan test, eller göra mig tårögd när han ringde till jobbet och sa; mamma, jag älskar dig från jorden ända upp till stjärnorna.
Den enda gången jag ser röken av honom nu för tiden är när vi ska äta. Annars är han på träning, sitter vid datorn eller ute med kompisarna. Jag saknar ofta hans vetgiriga frågor och våra många och långa pratstunder.

Min dotter förändrades över en natt. Från att ha varit en pedantisk tjej så kan jag nu ibland hitta hennes rum i totalt kaos. Detta skulle ha varit otänkbart för några år sedan. Det är svårt att veta var jag har henne. Ena sekunden är hon glad och kramig och i nästa stund tyst och svåråtkommen. Jag förstår att det är mycket som händer i hennes huvud och i hennes liv just nu. Jag försöker komma ihåg hur det var när jag själv var tonåring. Visst var livet ett kaos även då. Jag har märkt att det bästa är att låta henne vara och komma till mig när hon vill. 

Men ibland ser jag den  flickan hon  var som liten. Min flicka som alltid gick sin egen väg och inte lät sig  påverkas av andra. Hon som älskade katter och gosdjur och som ibland fann ro på kvällen av att åka ut till ängen där rådjuren betade.

Jag tycker trots allt att  jag och min dotter har kommit varandra närmre.  Vi har mer att prata om och delar mycket tillsammans. Jag tycker att hon mer är mammas flicka nu än som tidigare. Jag blir glad och stolt att hon fortfarande vill ha mig med  när hon ska göra något. Jag ser också att hon är väldigt lika mig. På gott och ont. Hon har som jag väldigt höga krav på sig själv och vill alltid prestera till 100%. Jag hoppas att jag med mina erfarenheter kan lära  henne att det inte alltid behövs. Att  det bara är mänskligt att inte vara perfekt. Jag hoppas och tror att om hon behöver prata,  vet att jag finns där.

Även fast jag  inte alltid förstår mig på mina barn är jag så oerhört stolt över dem. Jag ser två tonåringar som redan gör bra val här i livet . Tonåringar som visar stor empati. Min flicka väljer fortfarande omsorgsfullt presenter till jul och födelsedagar och skriver fina kort som får mig att gråta, och visst är min son ovanligt kramgo för en grabb i hans ålder. Jag får till och en puss  på munnen ibland. 
 

oj vilket fint inlägg!

tårarna kom på en gång..

jag måste bara säga en sak...

vilken tur dina barn har som har en sån sjukt bra mamma!



min mamma och jag har en väldigt, väldigt dålig relation. jag önskar att den kunde lagas, att vi bara kunde börja om och fixa allting... men det går inte. och det kommer aldrig gå, för min mamma är sjuk och har varit det enda sen jag var liten.



när jag läste detta så tänkte jag hela tiden "gud vad jag önskar att jag hade en sån mamma".

alltid när jag får en inblick i andra barns relationer med sina föräldrar, och vice versa, så får jag hopp på nytt att jag kan bli en annan mamma än vad min mamma är. att jag inte kommer bli likadan.

tack för att du visade det.



jag känner lovisa och hon är helt underbar. stöttar alltid och finns alltid där när jag behöver henne. nu förstår jag vem hon har fått det ifrån :)

jag önskar att min mamma kunde finnas där för mig som du finns för dina barn..



du är en grym mamma!

glöm inte det :)

du är en helt underbar mamma anna-karin.

jag har kännt lovan i många år och man ser verkligen

att hon är en kopia av dig.

du bryr dig om allt och alla,

lika så lovan!

titta bara på hur många nya kompisar hon

har skaffat sig på en liten stund.

jag och mamma har en ganska ok relation

men visst kan den bli bättre.

mamma säger själv att jag har ändrats mycket

men hon tycker också att det är en positiv

sak. nu vågar jag stå för det jag tycker

och vara mig själv, något jag aldrig

hade vågat om jag inte hade

mina underbara kompisar.

lovisa kan man alltid lita på och

jag hoppas hon fortsätter vara lika person nu som sen.

du är en mega bra mamma, don´t forget it!

Helt otroligt bra skrivet.

Får tårar i ögonen när jag läser.

Man märker hur mycket du älskar dina barn,

och hur mycket du bryr dig om dom.

Jag har kännt Lovisa ett tag i början när vi var små, och gick på fotbollsskolan ett tag, och när vi fortsatte länge båda två med fotbollen.

Men även nu innan vi sluta nian så börja jag vara med Lovisa och man fick en sån omsorg av henne, hon visar alltid, ALLTID hur mycket hon bryr sig om sina vänner. Och man förstår varför hon har lätt att få nya vänner också. Jag märker själv nu i tonåren att det är inte lätt. Som en bergodalbana. Humör och psyket ändras. Nog är det så i tonåren. Men när Lovisa har haft det svårt så har jag alltid hört av henne att du är där för henne. Och då märker man att alla hennes problem försvinner. Du är en otroligt bra mamma och jag har sett många Födelsedagskort och små lappar du skriver innan du åker till jobbet, och varje gång jag läser dina kommentarer och så till dina barn så kommer alltid tårarna tillbaka. För Lovisa kommer det gå jättebra på gymnasiet. För hennes personlighet går det inte bara att inte tycka om. Hoppas att du och Lovisa kommer fortsätta ha den relation som ni har nu i allframtid, vilket jag vet att ni kommer. Och kom ihåg, du är en Superbra Mamma! Lovisa har tur. :)

Keep Up The Good Work! och ha det bra!

Kram Nathalie