Igår eftermiddag kl 15.30  på sjukhuset i Tönsberg.
Efter ett förmiddgaspass utan rast  i stekande värme, och försök att förstå mig på rutinerna på Lungavdelningen blev jag inkastad till nästa prövning.

Kom till infektionsavdelningen och blev tilldelad fem patienter med en massa antibiotika dropp och för mig okända läkemedel  Lägg där till patientsalar som  har tre nummer för varje sal för att ytterligare förvirra.
Jag medger att jag svalde gråt minst tio gånger under kvällen och tänkte "Va fan utsätter jag mig för detta för?

 Var in till en ny patient med en läkare som mumlade något om några utslag som patienten hade mellan benen. Han bad mig att titta och jag blickade intresserat in mellan benen. Han ställde någon diagnos som jag inte vet vad det  var och jag försökte se ut som jag förstod. Nickade bara intresserat.

Det var är det här som kändes mest frustrerande. Jag är en person som vill ha full kontroll. När någon läkare hemma pratar om en sjukdom som jag inte vet något om så slår jag upp den eller frågar någon annan. Igår var allt ett ända stort virrvarr av oförståeliga läkemedelslistor och letande efter grejer. Mitt i allt detta är jag tacksam  över att alla var så snälla mot mig. Jag hade helt underbara medarbetare och patienter, patienter som erbjöd sig att skriva upp läkemedelsnamnet på en lapp då jag inte förstod vad de menade.

Kvällen gick hursomhelst bättre till slut när jag äntligen hade hittat alla patienter och lärt mig var läkemedlen fanns.
Och jag hann med en liten rast innan tio då mitt pass slutade. Då åt jag upp glassen som Brit hade köpt till mig.
Väl hemma somnade jag som en sten och drömde att jag drunknade flera gånger........
Min enda fundering nu är; Vad sjutton betyder "Lommeteller?"