"Allt kan man ta ifrån människan.
Utom en sak - den yttersta friheten
att välja förhållningssätt
till det som livet för med sig"

Viktor Frankl, som överlevde Auschwitz


I mitt jobb är jag ständigt nära döden.
Varje vecka så dör i snitt två stycken på min avdelning.
De flesta är gamla men ibland är de unga patienter. Unga patienter med tonårsbarn och småbarn. Personer som är mitt i livet precis som jag
Två kvinnor i min ålder  har den senaste tiden som fått sin dödsdom. Chansen att överleva mer än fem år med lungcancer som inte går att operera är minimal. Det enda man kan göra är att minska tumören och hoppas att den inte sprider sig till hjärna eller skelett. Man ger cytostatika eller strålning för att minska smärta eller spridning.
Många undar hur jag orkar att jobba med dessa patienter. För mig är svaret enkelt.
För mig är vården av döende, den palliativa, lika viktig som vården vi får när vi föds. Det kan kännas oerhört givande att få göra den sista tiden i livet för en människa bra. Att få stötta anhöriga och se till så att det blir bra ända till slutet.

Varje gång så tänker jag på att det kunde faktiskt vara jag. Hur skulle jag tänka och vad skulle jag göra om jag visste att jag inte skulle ha så långt kvar.  Att ha det jobbet jag har har gjort mig så oerhört tacksam, tacksam över att jag varje dag kan stiga upp från sängen till en ny dag då jag får träffa min underbara familj, åka till ett jobb som är meningsfullt, att ha ett hus och snart en liten hundvalp. När jag är ledig kan jag använda min kropp till att gå ut i skogen eller träna det jag vill. Jag bor i ett land där jag slipper vara rädd.  Runtomkring mig har jag vänner och familj som tycker om mig .

Jag tycker att  vi ofta tänker för mycket på vad vi inte har istället för att faktiskt uppskatta det vi har. Vi jagar efter oväsentligehter och yta istället för att stanna upp och ta till vara på det som är viktig.  Livet är ofta inte helt svart. Varje dag kan vi hitta något att faktiskt vara tacksamma för bara vi stannar upp och ser oss omkring
Åker vi på kurs så letar vi ofta fel istället för att se alllt som är bra. Vi skyller vårt eget dåliga mående på andras beteende och förstår faktiskt inte att vi kan välja hur vi vill må och hur vi vill reagera på människor i vår omgivning.
.
Jag får ofta höra att jag är så positiv och får då frågan hur jag ORKAR vara så positiv. För mig är svaret enkelt, jag orkar helt enkelt inte vara sur och tvär.

Jag har inte alltid kunna tänka så här. Jag har som de flesta andra blivit uppfostrad och lärd att det berodde på andra människor och olyckliga omständigheter när jag inte mådde bra och när jag inte kände mig glad och lycklig. De var alltid någon annans fel. Jag var ett offer för andra. Hur jag själv mådde och kände mig berodde på hur andra betedde sig mot mig. För några år sedan kom en bok skriven av Kay Pollak, en bok som har förändrat mitt liv. Den heter " Att välja glädje".  Den är ganska provocerande och gör att man som läsare måste tänka helt om. Vem har ansvaret för min lycka? Kan det faktiskt vara så att det inte är händelser i livet som drabbar mig som är problemet- utan hur jag väljer att hantera dem.





Vad försöker jag då säga med allt det här?
Jo, när livet nu är så kort. Har vi tid med att gå och vara olyckliga och sura. Borde vi inte varje dag försöka se det bra istället för det dåliga. Ta vara på dagen idag, för du vet aldrig vad som händer imorgon.