Hematologavdelningen Västerås lasarett den 16/9-98
Jag ligger bredvid dig i sängen och håller om dig hårt
Min kind är mot din hals
Du andas så svagt nu.
Jag känner hur din puls blir tunnare och tunnare för att sedan försvinna helt.
Det är ofattbart.
Jag stiger upp och öppnar fönstret för att din själ ska fara vidare någon annanstans.
En plats som vi som är kvar, inte vet var det är.
Kvar finns din kropp, men du är inte där längre.
Du är inte hos mig längre pappa.
Min älskade pappa, mina barns morfar.
Vi stod varandra så nära som bara en dotter och en far kan göra.
Du ställde upp för mig.
Delade mina intressen och lärde mig uppskatta det vackra i livet.
Vi diskuterade konst och litteratur och gjorde så mycket roligt tillsammans.
Jag var stolt över att vara din dotter och du var så stolt över mig.

Idag är det tio år sedan jag senast såg och kände dig.
Under de tio åren har det inte gått en dag som jag inte har tänkt på dig.
Vissa dagar har jag varit ledsen och gråtit över att livet varit  så orättivist som tagit dig ifrån mig.
Vissa dagar har jag känt en glädje över att vi hade det så bra de åren vi fick tillsammans. Du har givit mig många fina minnen som jag kan berätta om och se tillbaka med glädje på.
Jag är så glad att jag skrev ner vad du betytt för mig och att du fick läsa det innan du dog.
Du sa ingeting när du läste brevet, men jag såg i din blick att du förstod vi inte skulle träffas så länge till.

Idag plockar jag Ringblommor, din favorit, och tänder ett ljus vid ditt porträtt.
Jag älskar dig pappa