Bitter
En överväldigande känsla av bitterhet har svept över mig, fast det är det sista jag vill vara.
Humöret åker upp och ner. Den senaste veckan mest ner.
Jag är någon som jag absolut inte vill vara, arg, dum och BITTER.
Bitter över att ha blivit lämnad med allt. Tre barn, hus som ska renoveras, stor trädgård och hund.
Att skriva tacksamhetslistor över allt som har har hjälper inte just nu.
Läser Kay Pollak så ögonen blöder och försöker verkligen ta till mig av hans ord, som exempelvis i mitt tidigare inlägg.
Istället ringer jag min exman och spyr ut min ångest och sorg över allt som hänt. Vi blir osams och då mår jag ännu sämre. Tycker att han bara flytt från allt till en flott ny lägenhet där han bara behöver komma hem och slänga nycklarna på bordet och bara tänka på sig själv. Vet att attack och ilska bara skapar mer skuld hos mig och det är det absolut sista jag behöver i mitt sinne just nu.
Pratar med Agneta. Hon säger att jag inte kan fly från mina känslor. De måste ut och måste få finnas. Måste få ta plats för att jag senare ska kunna gå vidare. Det är ingen idé att gå och hålla igen och låtsas som om jag kan klara allt helt själv just nu. Jag måste inte hålla modet uppe för att jag inte vill vara ledsen och känna mig ensam.
Enligt Agneta så behöver jag begränsa de tillfällen som jag träffar F då det bara gör ont i mig. Dessutom påmminer han mig om allt som vi haft och som han inte längre vill ha. Att jag inte duger och att han inte längre vill leva med mig. Samtidigt gör han mig förvirrad med sin snällhet och vilja att hjälpa mig och han gör mig ännu mer förvirrad med sina kramar och ömhet som jag inte kan motstå. Trots att jag inte vill ha honom tillbaka så betyder han något för mig fast han gjort mig illa. Det gör mig så arg. Hur kan jag känna något för honom när han gjort mig ont?
När han sedan åker så infinner sig en ännu större känsla av tomhet och känslan av övergivenhet blir så stark. Sorg över att ha förlorat en dröm, en dröm om att leva med någon resten av livet. Att inte få dela vardagen med någon och uppleva vår dotter tillsammans med. Jag har gått igenom detta en gång tidigare och ville absolut inte gå igenom detta igen.
Tårarna faller från Tyras kinder när han lämnar henne hos mig. Då kommer även mina tårar. Det enda vi kan göra då är att hålla varandra och gråta över livets orättvisa en stund.
Humöret åker upp och ner. Den senaste veckan mest ner.
Jag är någon som jag absolut inte vill vara, arg, dum och BITTER.
Bitter över att ha blivit lämnad med allt. Tre barn, hus som ska renoveras, stor trädgård och hund.
Att skriva tacksamhetslistor över allt som har har hjälper inte just nu.
Läser Kay Pollak så ögonen blöder och försöker verkligen ta till mig av hans ord, som exempelvis i mitt tidigare inlägg.
Istället ringer jag min exman och spyr ut min ångest och sorg över allt som hänt. Vi blir osams och då mår jag ännu sämre. Tycker att han bara flytt från allt till en flott ny lägenhet där han bara behöver komma hem och slänga nycklarna på bordet och bara tänka på sig själv. Vet att attack och ilska bara skapar mer skuld hos mig och det är det absolut sista jag behöver i mitt sinne just nu.
Pratar med Agneta. Hon säger att jag inte kan fly från mina känslor. De måste ut och måste få finnas. Måste få ta plats för att jag senare ska kunna gå vidare. Det är ingen idé att gå och hålla igen och låtsas som om jag kan klara allt helt själv just nu. Jag måste inte hålla modet uppe för att jag inte vill vara ledsen och känna mig ensam.
Enligt Agneta så behöver jag begränsa de tillfällen som jag träffar F då det bara gör ont i mig. Dessutom påmminer han mig om allt som vi haft och som han inte längre vill ha. Att jag inte duger och att han inte längre vill leva med mig. Samtidigt gör han mig förvirrad med sin snällhet och vilja att hjälpa mig och han gör mig ännu mer förvirrad med sina kramar och ömhet som jag inte kan motstå. Trots att jag inte vill ha honom tillbaka så betyder han något för mig fast han gjort mig illa. Det gör mig så arg. Hur kan jag känna något för honom när han gjort mig ont?
När han sedan åker så infinner sig en ännu större känsla av tomhet och känslan av övergivenhet blir så stark. Sorg över att ha förlorat en dröm, en dröm om att leva med någon resten av livet. Att inte få dela vardagen med någon och uppleva vår dotter tillsammans med. Jag har gått igenom detta en gång tidigare och ville absolut inte gå igenom detta igen.
Tårarna faller från Tyras kinder när han lämnar henne hos mig. Då kommer även mina tårar. Det enda vi kan göra då är att hålla varandra och gråta över livets orättvisa en stund.
Kommentarer
Postat av: carita
Hej Anna-Karin.
Det kommer att bli bra det är jag helt säker på. Visst det är tungt men du är inte förloraren i det här. Du är en helt underbar person och det finns någon där ute för dig det.
Jag hörde att du träffat Mats och att du skulle iväg, hör av dig om du behöver hjälp med intag av post, blomvattning osv.
Kram Carita
Postat av: Karin
Oj....stannar till..läser ..blir ledsen med dig och lämnar en kram i bloggen.
Postat av: TT
Men du... tänk aldrig att du inte duger!
Att han vill något annat innebär inte att du inte duger, och jag är säker på att det är hans förlust!
Såg dej idag med Tyra och Brolle, du ser fräsch ut! Kram!
Trackback
