Min blogg har varit tyst ett tag.
För en tid sedan skrev jag om att utvecklas.
Att inte ramla i samma grop om och om igen.
Nu har jag återigen ramlat i samma grop. Det gör inte lika ont längre men kroppen värker som av träningsvärk och i halsen finns den där klumpen av gråt. Kroppen har ärr av gropen sedan förut. Det smärtar men inte lika akut.
Jag har rest mig fortare och snabbare funnit svar och lösningar.

Jag har fallit i den här gropen många gånger förr men kravlat mig upp och trott att det ska vara den sista gången. Det är lätt att skylla på andra i det här läget. Att jag själv är utan skuld och att jag inte kunde ha gjort något. Livet är inte så enkelt. Det finns alltid något jag kan göra trots att det beror på yttre omsständigheter. Trots allt så har jag en tro på livet och på mina nära, och jag reser mig sakta. Jag sträcker på mig. Går med rak kropp och stolta steg. Det känns bättre så. Jag försöker se allt det som är bra i livet , samtidigt som jag försöker ha en plan för att undvika det som jag har tillåtit mig göra mig illa. Jag har lärt mig något den här gången också och jag vet att snart kommer jag inte ramla i samma grop igen och nu efter många dagar av mörker tycker jag att jag ser solen igen.