Ny blogg
Har den senaste tiden haft skrivkramp och varit allmänt ofokuserad.
Jag som vanligtvis skriver flera A4 sidor om dagen har inte kunnat få ner något alls på papper. Inte ens mina vanliga tacksamhetslistor har existerat. Min hjärna har varit fullt upptagen med tankar som har farit runt och det har varit omöjligt att sortera dem och få ner dem på papper.
Nu har det blivit lite lugnare. Jag bestämt mig för vissa saker i livet och jag känner att jag har kommit in i en ny fas. Tycker därför att det passar bra att byta blogg och starta på något nytt.
Därför hittar ni mig i fortsättningen på
http://enbloggomlivetmitti.blogspot.com/
Välkomna dit!
Kram // Anna-Karin
Obalans
Man kan inte behandla sin kropp som jag har gjort den senaste tiden utan att det sätter sina spår.
Min kropp hade redan innan min axeloperation varit utsatt för en hel del stress, och de senaste veckornas frustration har inte gjort det bättre.
Jag har med åren lärt mig vad jag mår bra av och vad jag klarar av.
Jag har lärt mig att varva ner och att ta hand om mig själv.
Ändå hamnar man ibland i en ond cirkel som är svår att ta sig ur.
En cirkel som snurrar på fortare och fortare och som till slut slungar ut en och får en att landa ganska hårt. Jag är där nu och jag ser varfär nu när jag har landat.
Det som är skillnad nu och för tio år sedan är att jag inte kunde ta mig ur det då. Jag hade inte verktygen och jag lyssnade inte inåt på vad jag ville. Jag gjorde då vad andra förväntade sig av mig. Gjorde det som jag blivit uppfostrad till, att vara en "duktig flicka".
En duktig flicka som alltid ska prestera. Jag försökte vara perfekt, inte sticka ut eller vara obehaglig. Jag försökte hela tiden vara andra tillags och tänkte sällan på vad jag ville. Jag såg svaghet som ett misslyckande och trodde alltid att jag måste ha ett snabbt och rätt svar på alla frågor. Utåt sätt så visade jag inte hur ont det gjorde i mig när jag någon gång gjorde bort mig.
Idag tänker jag "Du är tillräckligt bra som du är och idag bryr jag mig om mig själv på ett helt annat sätt. Jag är mer öppen för mina behov och vad jag vill. Jag tar livet idag mer med ett garv och har inga som helst problem när jag gör bort mig. Det är så befriande.Mina vänner har sagt att de gillar mig mer idag. Vem tycker egentligen om en perfekt människa? En människa som sällan misslyckas är ju inte mänsklig.
Nu mår jag alltså ganska dåligt. Trött, slutkörd och med en mun full med värk som ingen vet vad det beror på. Jag tror dock att jag har svaret. Min kropp säger ifrån. Den säger att "Nu får du f..n ta och skärpa till dig och lyssna på mig, du har inte tagit hand om mig som du ska de senaste veckorna".
Jag vet VARFÖR den säger ifrån. Min kropp är van vid rörelse. Båda på jobbet och på fritiden. Van vid hård och kraftfull träning i form av styrketräning, yoga och löpning. När jag mår dåligt skriver jag av mig. Sidvis med tankar och funderingar brukar fullkomligt rasar ur mig varje kväll. Inget av detta har jag kunnat göra de senaste veckorna. Visst har jag kunnat skriva, men min otålighet har gjort att jag låtit bli. Det har ju gått så långsamt med vänster hand.
Nu försöker jag leva med att jag känner så här, inte lägga skuld på mig att det blivit så här. Detta skapar ännu mera stress. Jag försöker nu ta hand om mig så gott det går. Leva med i känslan och hitta ett välbefinnande. Det blir inte bättre för att jag tänker negativa tankar och anklagar mig själv. Det gör inte min situation ett dugg bättre. Det som är gjort är gjort och jag kan bara konstatera att jag lärt mig något av detta också. Det är inte händelserna som får människor ur balans utan det är hur vi hanterar våra känslor i händelserna som får oss ur balans.
Vintage stories
Jag har alltid haft en förkärlek för kläder inspirerade av 20-talet.
Kappahl har nu en helt underbar kollektion av såna kläder.
När jag såg den här klänningen var det kärlek vid första ögonkastet..
DU ÄR BRA!
Kommer jag någonsin..
att vänja mig att inte få träffa min lilla dotter varje dag.
Att inte få träffa henne när jag vill.
Igår åkte hon till sin pappa och redan i morse så längtade jag efter henne.
Längtade efter hennes små armar runt min hals och att känna hennes små tår som söker kontakt med min rygg när vi sover bredvid varandra.
När jag var ute och gick med hunden försökte jag få en skymt av henne utanför hennes dagis, men jag såg bara andra glada lekande ungar. Besviken gick jag därifrån.
Nästan hemma från promenaden så kommer jag på att de har gympa på den närbelägna skolan, och där, där ser jag hennes söta lilla ansikte i fönstret. Ivrigt spanande efter mig då hennes kompisar sett att jag kom gående.
Genom rutan kastar vi slängpussar och säger hur mycket vi älskar varann. Glad och varm i hjärtat går jag därifrån.
Min härliga glada sommartjej, sommaren 06
Vi blundar..
Så vacker att jag gråter när jag hör den varje gång. Få sjunger med sån känsla som Caroline..
Byråkrati
Läste detta på Sanna Lundells blogg i september.
Intressant läsning om hur samhället av idag fungerar!
Jonas Gardell:
Jag lät installera en ny telefon, fick sedan en skyhög telefonräkning,
ringde upp Telia och frågade...
- Jag har en förfrågan angående en teleräkning jag har fått. Ni har varit
hos mig och kopplat in ett nytt abonnemang och debiterat 310 kronor i
resekostnad.
Varifrån har man åkt för att det ska kosta så mycket?
- De har åkt från Arbetscentralen, svarade Telia.
- Var ligger Arbetscentralen?
- Det vet jag inte.
- Ligger Arbetscentralen i innerstan?
- Ja, det gör den.
- Själv bor jag vid Slussen, som du vet är absoluta innerstan, hur kan
det kosta 310 kronor att resa den sträckan?
- Det bara gör det, svarar Telia.
- Sedan har ni debiterat "teleuttag" 140 kronor...
- Det är för själva jacket.
- Men jag har ju mitt gamla jack kvar, ska jag betala för det en gång till?
- Varför frågar du allt detta?
- Jag heter Jonas Gardell och ...
- Du ska få tala med någon annan.
Så går ännu en stund och sedan säger en röst:
- Debiteringen!
- God dag, säger jag, jag har blivit debiterad resekostnad 310 kronor på
min teleräkning, och jag skulle vilja veta var den här Arbetscentralen
ligger som man har rest ifrån.
- På Norrlandsgatan ligger den.
- Nu är det så att jag bor vid Slussen. Det är ju bara fem minuters resväg.
- Det kostar det.
- Får jag fråga hur man har rest?
- Hur menar du?
- Har man cyklat, åkt taxi...
- Man har åkt bil.
- Hur kan det kosta 310 kronor att fara en kilometer med bil? För 310
kronor
kommer man nästan till Arlanda i taxi, tur och retur. För 310 kronor kommer
man till Norrköping med tåg.
- Det har regeringen bestämt.
- Har regeringen bestämt att det ska kosta 310 kronor att resa mellan
Norrlandsgatan
och Slussen? Med tunnelbana kostar det tolv spänn.
- Vad vill du egentligen?
- Jo, jag heter Jonas Gardell och...
- Du ska få prata med Klas Gustafsson, han har hand om sånt här.
Lite senare blir jag uppring, inte av Klas Gustafsson utan av en kvinna
som vi kan kalla Sonja. Sonja säger att Arbetscentralen inte ligger på
Norrlandsgatan utan på Söder där jag bor. Då säger jag att det ju i så
fall är ännu närmre till mig. Sonja svarar att 310 kronor plus moms är
Minimipris för en resa, en restimme 310 kronor.
- Men han har ju bara rest i fem minuter.
- Gör ingen skillnad.
- Det gör det väl. Ni har debiterat arbetskostnad också, en timme, 310
kronor.
- Det gör vi alltid.
- Men han arbetade ju bara i femton minuter.
- Gör ingen skillnad.
- Snälla ni, ni har ju inklusive resa och arbete bara ägnat er tjugo
minuter
åt mig, ändå ska jag betala för två timmar.
- Man måste ju skilja på resa och arbete. Såna är reglerna. Man betalar
för varje påbörjad timme.
- Fast man bara har arbetat och rest i tjugo minuter?
- Visst.
Nu börjar en otäck tanke mala i mig, jag måste fråga:
- Förlåt, om ni påbörjar arbetet 10.55 och avslutar det 11.05, får man
betala för två timmar då?
- Ja, det är ju två timmar.
- Nej, det är tio minuter, men ni menar alltså att ett arbete som utförs
mellan 10.45 och 10.55 räknas som en timme medan ett arbete som utförs
mellan 10.55 och 11.05 räknas som två, fast den faktiska arbetstiden i
båda fallen är lika lång.
- Ja. Så menar vi. Ja.
Jag vill poängtera att citaten är ordagranna. Till slut betalade jag 310
kronor för fem minuters resa med bil. 310 kronor för femton minuters arbete
och 140 kronor för ett jack jag redan hade. Plus moms. Det här är
det Nya Telia. Ett Telia som har gått på charmkurs. De är trevliga som
fan. Och riktiga lurendrejare. Och nästa gång Telia kommer till er, begär
att de stannar i en timme, för det har ni betalt för. Åk sedan runt i deras
bil en timme, det har ni också betalt för!
Hälsa från mig
Jonas Gardell
Okey?
Tänker, det är aldrig bra för sömnen.
Tankar som ilska och ouppklarade frågor dyker upp.
Det är DU mitt ex som stör denna sena timme.
Är det okey att inte hämta sin dotter som du lovat?
Är det okey att sen heller inte höra av sig och meddela när du kommer bara för att Du behöver vara ifred och tänka?
Är det okey att låta bli att höra av dig för att säga gonatt eller höra hur din femåriga dotter mår på över tre dagar?
Är det okey att heller inte ringa upp när hon har pratat in på din telefonsvarare.
Är det okey att skicka din dotter med meddelanden till mig bara för att du inte vill prata med mig?
Ska du strunta i vår lilla underbara precis som du gjort med dina stora tjejer bara för att du inte orkar med det livet själv, och kommer du att vilja ha det tillbaka när du har träffat någon ny som håller ihop dig och får ditt liv att fungera?
ELLER har du släppt henne nu för att du antagligen har träffat en ny kvinna som du delar ditt liv med och som får hålla ihop dig som jag gjorde?
Vad ska jag säga till henne när du inte kommer eller dyker upp?
Ska jag behöva se besvikelsen i hennes ögon?
I MIN VÄRLD är allt detta INTE OKEY.
I min värld tar man ansvar för sina känslor och låter dem inte gå ut över sina barn. Barnen ska aldrig bli budbärare mellan sina föräldrar.
I min värld går mina barn före allt annat, de är mitt allt, deras mående går före mitt men jag ser även till att jag själv mår bra på andra sätt.
Enjoy the ride - there is no returnticket..
Tänkvärda ord som jag fick på mailen idag... George Carlin's Views on Aging Do you realize that the only time in our lives when we like to get old is when we're kids? If you're less than 10 years old, you're so excited about aging that you think in fractions. 'How old are you? ' I'm four and a half!' You're never thirty-six and a half. You're four and a half, going on five! That's the key. You get into your teens, now they can't hold you back. You jump to the next number, or even a few ahead. 'How old are you?' 'I'm gonna be 16!' You could be 13, but hey, you're gonna be 16! And then the greatest day of your life! You become 21. Even the words sound like a ceremony. YOU BECOME 21. YESSSS!!! But then you turn 30. Oooohh, what happened there? Makes you sound like bad milk! He TURNED; we had to throw him out. There's no fun now, you're just a sour-dumpling. What's wrong? What's changed? You BECOME 21, you TURN 30, then you're PUSHING 40. Whoa! Put on the brakes, it's all slipping away. Before you know it, you REACH 50 and your dreams are gone... But! wait!! ! You MAKE it to 60. You didn't think you would! So you BECOME 21, TURN 30, PUSH 40, REACH 50 and make it to 60. You've built up so much speed that you HIT 70! After that it's a day-by-day thing; you HIT Wednesday! You get into your 80's and every day is a complete cycle; you HIT lunch; you TURN 4:30; you REACH bedtime. And it doesn't end there. Into the 90s, you start going backwards; 'I was JUST 92.' Then a strange thing happens. If you make it over 100, you become a little kid again. 'I'm 100 and a half!' May you all make it to a healthy 100 and a half!! HOW TO STAY YOUNG : 1. Throw out nonessential numbers. This includes age, weight and height. Let the doctors worry about them. That is why you pay them. 2. Keep only cheerful friends. The grouches pull you down. 3. Keep learning. Learn more about the computer, crafts, gardening, whatever, even ham radio. Never let the brain idle. 'An idle mind is the devil's workshop.' And the devil's family name is Alzheimer's. 4. Enjoy the simple things. 5. Laugh often, long and loud. Laugh until you gasp for breath. 6. The tears happen. Endure, grieve, and move on. The only person, who is with us our entire life, is ourselves. Be ALIVE while you are alive. 7. Surround yourself with what you love, whether it's family, pets, keepsakes, music, plants, hobbies, whatever. Your home is your refuge. 8. Cherish your health: If it is good, preserve it. If it is unstable, improve it. If it is beyond what you can improve, get help. 9. Don't take guilt trips. Take a trip to the mall, even to the next county; to a foreign country but NOT to where the guilt is. 10. Tell the people you love that you love them, at every opportunity. AND ALWAYS REMEMBER: Life is not measured by the number of breaths we take, but by the moments that take our breath away. We all need to live life to its fullest each day!! |
Lyckokänlsor
Det gör mig så lycklig av att se min stora bruna hund som tumlar runt kring mina ben. Först springade i cirklar för att rätt var det är och dyka ner i ett dike han ser. Klafsar sedan runt i kärr och rycker upp ett grässtrå som han sedan nonchalant springer med i munnen. För att bli torr kör han torpeden i lingonriset. Jag skrattar för mig själv där jag springer bredvid.
Det finns något mediativt med att springa. Jag kommer in i en skön lunk och mitt huvud försätts som i trance. Endorfinerna får rusa runt i kroppen och jag blir euforisk en hel dag.
Det är bara jag, min andning och naturen som existerar. Ingenting känns jobbigt eller omöjligt. För varje meter jag avverkar så avverkar jag även ett hinder i mitt liv. För mig är löpningen, och har alltid varit, den bästa terapin. Det är där mina tankar är klara och rena och det är där jag kommer på mina bästa idéer.
Idag på min födelsedag fick jag presentkort av min bror från sportaffären. Det ska naturligtvis användas till nya löparskor. Vad annars??
Träningskompis med lååååång pinne
Objuden hyresgäst
MEN du bor fortfarande kvar i mitt huvud utan att betala hyra.
Du vet inte ens om att du bor där.
Det är dags att du flyttar nu.
Jag vill inte att du bor kvar.
Det är dags att släppa tag ett och gå vidare.
För min skull och för din...
Flyttfåglar
Känslor - livets berg-och-dalbana
ÄLSKAR - ÄLSKAR INTE
GLAD - LEDSEN
POSITIV - DEPRIMERAD
UPPRYMD - NEDSTÄMD
TRO - FÖRTVIVLAN
ÄLSKAR MIG SJÄLV - HATAR MIG SJÄLV
VACKER - FUL
NÖJD - MISSNÖJD
LUGN - STRESSAD
FÖRBANNAD - SANSAD
HATISK - MEDKÄNNANDE
ENERGISK - LÅG
Skriv säger Agneta. Skriv ner det du känner. Hur ska jag kunna göra det när mitt huvud är ett enda stort virrvarr av tankar.Tankar om livet, sorgen, glädje, jobbet, praktiska saker och mina innersta känslor. Men jag försöker. Ibland så kommer den perfekta meningen den perfekta formuleringen upp i mitt huvud och jag tänker "Det här måste jag skriva ner. Det är precis så här jag känner, men ofta då finns inte möjlighet eller papper och penna.
Jag vill kunna skriva ner för att om ett tag se att mina sorgsna svarta tankar har blivit gråa och nu är på väg att bli ljusa och fina. Jag vill skriva ner för att se att det om ett tag faktiskt har hänt något med mig. Jag vill kunna läsa om ett tag och tänka, hur kunde jag tänka så eller reflektera över att det jag kände och tänkte nu inte är lika starkt.
Jag ser fram emot den dagen.
Några få ord - stor betydelse
Mitt huvud är rörigt just nu.
Jag glömmer saker.
Idag hade såg jag att jag glömt bildörren öppen, vidöppen till och med, hela natten.
Jag kommer inte ihåg var jag lagt saker, kommer inte ihåg vad jag gjort.
På jobbet igår glömde jag att rapportera en patient till natten, det har ALDRIG hänt.
Jag får anstränga mig till det yttersta för att göra ett bra jobb. Är livrädd för att göra fel med mediciner eller annan behandling.
Jag vet inte, och kommer inte ihåg om jag betalat räkningar eller meddelat min mamma att hon ska vara barnvakt. Ibland känns det som om jag ska bli tokig.
Idag uttryckte jag min frustration för min minsta dotter, jag sa:
- Jag förstår inte vad det är med mig, jag blir tokig på mig själv.
Hon tittade mig i ögonen och sa:
- Jag tycker du är bra som du är mamma!
Min underbara flicka vet precis vad jag behöver och vad hon ska säga för att jag ska känna mig bättre.
Imorgon börjar min YOGA, då kommer jag få tid för eftertanke och att få mina oroliga tankar på plats.
Klocka
Nu har jag hittat den.
Ska nog ge den till mig själv i födelsedagspresent.
Visst är den vacker...
I den stora sorgens famn...
finns små ögonblick av skratt.
Så som stjärnor tittar fram, ut ur evighetens namn
Och i solens första strålar, flygor svalorna till skyn, för att binda sköra trådar, tvinna trådar till en tross till mellan oss så vi når varann.
I den hårda tidens brus, finns det skrik som ingen hör. Allt försvinner i ett sus. Som när vinden sakta dör.
Alla tårarna har torkat till kristaller på min kind
Jag har ropat allt jag orkat, allt jag orkat efter dig. Hör du mig? Kan vi nå varann?
- Ted Gärdestad-
Jag har inte haft någon bra vecka.
Jag har känt mig så ofantligt ledsen.
Har tänkt mycket, har känt mycket och känt en sån tomhet efter det som var bra med oss och som inte längre finns. Har tittat mig i spegel och inte tyckt om det jag ser. Har känt mig gammal och ratad.
Har också haft en känsla av otillräcklighet och en otålighet över att jag vill få allt klart nu.
Jag vill få allt klart som vi har haft med varandra du och jag.
Jag vill inte att vi ska ha NÅGRA ouppklararade saker med varandra längre.
DÅ, kanske vi kan hitta tillbaka till en bra relation, en relation utan skuld och pajkastning.
Jag vill inte känna så här. Ilskan över att du har lämnat mig, ilskan som bubblar upp i mig över att du bara försvann utan att jag förstod varför. Jag vet att det inte hjälper att vara arg men någonstans måste det ju få pysa ut. Tyvärr så har det pyst mest över de jag älskar mest här i världen, mina barn och vår gemensamma dotter.
Jag vill inte ha det här huset med dig längre, vill inte bo kvar här där det finns fullt med minnen av dig. Vill inte gå runt i det som var vår gemensamma dröm. Smärtan och förlusten känns varje gång jag kommer hem.
Nästan allt just nu påminner om dig. Åker jag till jobbet så tänker jag på när vi satt bredvid varandra och höll varandra i hand och pratade om dagen som skulle komma. Planerade för kvällen och vårt liv. Jag ser andra par pussa varandra farväl. Så gjorde ALLTID du och jag.Jag känner mig så ensam och tårarna stiger i ögonen varje gång av saknad.
Det jag saknar mest är våra samtal, våra samtal om jobbet och livet. Där förstod du mig mer än någon annan. VEM ska jag prata med nu? Vi pratade om att om någon oss skulle bli svårt sjuk så skulle vi inte vilja ha någon annan vid vår sida. Trots allt som hänt så känner jag fortfarande så. Jag vet att i en sån situation så skulle du ta hand om mig och jag skulle känna mig trygg.
Samtidigt fanns och finns det INGEN som kan göra mig så arg som du. Vi hade, och har fortfarande, långa hetsiga diskussioner och som ofta slutar med att jag funderar på HUR du överhuvudtaget tänkter och hur jag kunde leva med dig. Men på senare år så hade jag förlikat mig med att vi var olika. Vi blev ju alltid sams, trots att vi ibland kunde vara som hund och katt.
När du kommer hit märker jag hur du dröjer dig kvar, vill hålla om mig. Din blick söker min men jag undviker den. Rädd för att bli svag, rädd för att visa vad jag känner. Jag vill så gärna hålla i dig men håller mig på avstånd. Vet att smärtan och tomheten blir större om jag har varit i din famn.
När jag skriver det här så rinner tårarna, värken i bröstet tär som en hård klump som gör så att det känns som bröstet ska spricka. Så har det varit den senaste veckan. Tårar så fort jag tänker, så fort jag känner. När någon frågar hur jag mår så börjar jag gråta, försöker le för att inte brista totalt. Försöker hålla masken så att jag inte ska bryta ihop ofentligt.
På jobbet har jag känt mig omotiverad och ofukuserad. Känner inte igen mig själv. Brukar aldrig vara så. Jag har fått ta till alla mina krafter för att få göra ett bra jobb. Sånt kräver energi, energi som jag inte har just nu.
Jag har släpat mig ut med hunden. Släpat mig ut för att springa eller stryrketräna i hopp om att det ska ge mig kraft. Det har det gjort korta stunder, men lika fort känns det som om jag är nere i svackan igen. Jag förstår att det hör till, att det måste få vara så här ett tag nu. Att jag får ta tillvara de stunder jag faktiskt känner lycka. Att jag när jag orkar lyfta blicken, kan se att det finns ett annat bättre liv som snart ska komma. Att jag ibland när jag orkar kan TRO, tro på att det kommer att ordna sig. Det har alltid gjort det förut och jag måste även nu förlita mig på att det kommer att bli så.
Jag vill njuta av den här hösten.
Se allt det vackra med glada och klara ögon, inte genom en dimma av tårar.
Jag vill känna mina andetag långa och djupa i den kyliga luften, inte tunga och fyllda av gråt.
Jag vill uppleva många ögonblick av skratt fast mitt hjärta vilar i den stora sorgens famn.
