EMPATI -NOT
Rondande läkare ondgjorde sig över en gravt förståndshandikappad tjej
och de problem han hade med hennes vård
Kunde inte förstå hennes mamma som la ner sin själ och gav henne all sin kärlek.
När läkaren ifråga kallade patienten "DET" brast det inom mig.
Jag påpekade bestämt att det absolut inte är OK att kalla en människa så.
Läkaren vidhöll fortfarande att han tyckte att det var en " DET".
Jag blev så förbannad.
Hade helst velat be läkaren fara och flyga, men för arbetsrons skull höll jag mig.
Istället blev det en avvikelserapport skickad till hans chef.
Som orsak skrev jag bristande empati och respekt för patienten och anhöriga.
Hoppas att han får ett långt samtal med henne.
Som tur är så finns det många underbara läkare
Väntan
Nu är valparna sju veckor.
De blir bara sötare och sötare och busigare och busigare
De mesta sakerna är köpta.
Säng, koppel, leksaker mm.
I helgen ska vi valpsäkra hemmet och sätta staket.
Ledighet är inbokad så att jag kan vara med valpen
Igår var vi på IKEA och köpte nya hyllor.
Vi var tvungna att möblera om så att valpen skulle få ett eget hörn.
Den 24:e kommer han.
En vecka och en dag kvar
Gå gärna in och titta på Brolle med brorsor
http://www.arligos.se/
Mera roligt i fredags
Gick och småflinade hela dagen åt "argalappen.se"
På kvällen var jag och mina tonårsbarn på Konserthuset på Stand-up med
Özz, Soran, Måns och Björn.
Har aldrig gillat Özz något vidare men i fredags var det han som glänste mest.
Jag skrattade som en besatt.
Måns var som vanligt helt galen. Jag missar aldrig ett avsnitt av Extra, extra
Björn var bra, men mest gullig.
Soran lågmäld och lite mumlande.
Sammanfattningsvis alltså en bra kväll som avslutades med en god middag på restuarang med mina underbara stora barn.
Nu tittar vi efter något mer att gå på tillsammans
Det är ju ändå de stunderna man minns.
När man gör något trevligt tillsammans
Fredagsgarv!!!
Är inne på sidan http://www.argalappen.se
Här nedan kommer ett exempel.
Undrar vad chefen säger om jag sätter upp den här på personaltoan.
HA EN TREVLIG HELG!!!
Heja socialministern
Ett ämne som jag brinner för.
I dagens VLT intervjuas socialminister Göran Hägglund. Han menar att arbetet med palliativ vård inte är den mest glamorösa. Den palliativa vården är satt lite på undantag. Han säger att det är lättare att prata om ny forskning inom hjärtvården. Att vi i vår kultur som regel betonar det vackra,friska och starka, men att vi också måste förbereda oss själva för den process som det innebär att åldras och dö.
Jag har hört att på Läkarprogrammet så ägnas ungefär en dag åt palliativ vård. Det märks ofta ute på vårdavdelningarna. Detta gör att vi som övrig sjukvårdspersonal får ta hand om mycket frustration och onödigt lidande.
En läkare kan bestämma att patienten ska behandlas palliativt men sätter ändå in livsuppehållande åtgärder som antibiotikabehandling och dropp.
Detta gör att patienten, som ändå kommer att dö, den sista tiden får lida. En döende kropp kan inte tillgodogöra sig vätska utan reagerar med att vätskan gör att patienten blir rosslig och får svårt att andas Detta får vi som sjuksköterskor åtgärda med läkemedel som minskar rossligheten.
Dagen efter får patienten mer dropp och så håller man på sådär. Mitt i allt detta finns de anhöriga som troget vakar vid den döende. Som får uppleva allt detta lidande. Informationen från läkarna är ofta dålig till de anhöriga, ofta är det vi sjuksköterskor som får ta den biten med de anhöriga.
Att bedöma om en människa ska dö är svårt. Som läkare är man utbildad att rädda liv.
Jag är glad att den här frågan uppmärksammas. Vår sista tid i livet är också viktig
Regn
I två dagar har vädret varit fint.
På mina eftermiddagspromenader har jag sett grannar ute i sina trädgårdar som räfsat löv.
Idag på min lediga dag så skulle jag göra detsamma.
Vaknar upp av att regnet strilar och det är grått grått grått.
Trädgårsarbetet får vänta.
Istället njuter jag av min Mårbackapelargon som jag räddat undan frosten.
Grönt är skönt???
Ända sedan vi flyttade in i huset för fem år sedan så har vi förfasat oss över vår lilla ärtgröna toalett.
Inte bara väggarna är gröna utan även golvet.
När vi nu skulle renovera utrymmet bredvid funderade vi länge och väl vilken färg vi skulle välja.
Jag var länge inne på vitt (om ni läst min blogg förut så vet ni min förkärlek för den färgen)
Min man ville något annat.
Det är ju dessutom hans flickor som ska ha mest tillgång till utrymmet så jag kände att jag fick vara lite flexibel i mitt färgval den här gången.
Till slut så bestämde vi oss för en mild olivgrön färg. Till det ska vi ha ett fint draperi i guld och grönskimrande tyg.
Nu har jag tapetserat klart och häromdagen när toadörren var öppen ser jag att färgen på tapeten har nästan samma färg som toaväggen.
Hur kunde det bli så???
Helt plötsligt så är inte toan så hemsk längre.
Fast jag funderar fortfarande på om jag inte ska måla toan vit...
Trött
04:37
Värsta tiden på jobbet..
Trött trött
Längar efter min kudde.
När jag kommer hem ska jag sova.
Tyras och mitt fredagsnöje
Tyra och jag har hittat ett fredagsnöje tillsammans.
Vi går på barnfredag på Västerås konstmuseum.
Där får barnen bli lite kulturella och betrakta konst samt göra egna bilder och skulpturer.
I fredags hade jag jobbat natt . Det var därför lite osäkert om vi skulle gå, men jag mindes förra fredagen och vi hade så otroligt roligt Tyra och jag så jag kände att vi bara måste gå den här fredagen med.
Dagens tema var porträtt. Vi fick titta på en massa självporträtt av olika konstnärer och porträtt som konstnärer gjort av andra. Barnen fick sedan kommentera vad de såg på bilderna.
Det var ett porträtt uppe i den ena salen av en konstnär som målade av Tyras morfar när han var liten, Artur Enok Andersson. Jag berättade för Tyra att konstnären var så sträng så morfar vågade inte säga till när han var kissnödig, Därför kissade han på sig när han satt modell. Den tavlan hänger hemma hos mormor nu.
Barnen fick sedan gå till målarsalen och göra egna porträtt av sig själva eller andra. Tyra valde att göra en kopia av ett foto som vi hade med oss för att sedan måla på det. Både Tyra och jag blev fulla med färg av allt kladdande men resultatet blev superfint och pryder nu väggen till garderoben i hallen.
Förra veckans alster, Djungelhus med tyglblad och guldstammar
Lugn helg, ha ha
Trodde att den här helgen skulle bli lugn, men icke.
Jag har haft ett minst sagt hektiskt liv den senaste tiden.
Jobbat långvecka samt tagit extrapass två nätter. Dessutom har jag stressat med renoveringen av övervåningen då Fredriks tjejer är här i helgen.
Det gick åt mycket svordomar när jag skulle tapetsera klart bl a bakom elementet. Jag slet och svettades länge och väl. När Fredrik senare kom hem och beskådade eländet (det blev bra efter tre omtapetseringar) så sa han att jag hade kunnat skruva bort elementfästena så hade det gått lättare!!!!????
Ja vad säger man då. Man lär sig av misstagen.
Fick sedan sent reda på i fredags eftermiddag att huset i helgen inte skulle bestå enbart av två barn från Stockholm utan av tre. Claras kompis ville följa med också. Fick sedan reda på när de kom hem att sällskapet även bestod av en hund av rasen Tibetansk spaniel. Så nu är vi sex plus en hund hela helgen.
Nu har de åkt in till stan för att hälsa på Farmor. Jag har fått det lugnt och skönt en stund. Skulle egentligen göra en massa nytta nu men fastnade istället här framför datorn. Ska snart göra ett ryck med listerna till det nytapetserade rummet. Men först ska jag nog ta lite fika och ...........
Det kommer en dag imorgon också
Jag påminns ständigt om...
"Allt kan man ta ifrån människan.
Utom en sak - den yttersta friheten
att välja förhållningssätt
till det som livet för med sig"
Viktor Frankl, som överlevde Auschwitz
I mitt jobb är jag ständigt nära döden.
Varje vecka så dör i snitt två stycken på min avdelning.
De flesta är gamla men ibland är de unga patienter. Unga patienter med tonårsbarn och småbarn. Personer som är mitt i livet precis som jag
Två kvinnor i min ålder har den senaste tiden som fått sin dödsdom. Chansen att överleva mer än fem år med lungcancer som inte går att operera är minimal. Det enda man kan göra är att minska tumören och hoppas att den inte sprider sig till hjärna eller skelett. Man ger cytostatika eller strålning för att minska smärta eller spridning.
Många undar hur jag orkar att jobba med dessa patienter. För mig är svaret enkelt.
För mig är vården av döende, den palliativa, lika viktig som vården vi får när vi föds. Det kan kännas oerhört givande att få göra den sista tiden i livet för en människa bra. Att få stötta anhöriga och se till så att det blir bra ända till slutet.
Varje gång så tänker jag på att det kunde faktiskt vara jag. Hur skulle jag tänka och vad skulle jag göra om jag visste att jag inte skulle ha så långt kvar. Att ha det jobbet jag har har gjort mig så oerhört tacksam, tacksam över att jag varje dag kan stiga upp från sängen till en ny dag då jag får träffa min underbara familj, åka till ett jobb som är meningsfullt, att ha ett hus och snart en liten hundvalp. När jag är ledig kan jag använda min kropp till att gå ut i skogen eller träna det jag vill. Jag bor i ett land där jag slipper vara rädd. Runtomkring mig har jag vänner och familj som tycker om mig .
Jag tycker att vi ofta tänker för mycket på vad vi inte har istället för att faktiskt uppskatta det vi har. Vi jagar efter oväsentligehter och yta istället för att stanna upp och ta till vara på det som är viktig. Livet är ofta inte helt svart. Varje dag kan vi hitta något att faktiskt vara tacksamma för bara vi stannar upp och ser oss omkring
Åker vi på kurs så letar vi ofta fel istället för att se alllt som är bra. Vi skyller vårt eget dåliga mående på andras beteende och förstår faktiskt inte att vi kan välja hur vi vill må och hur vi vill reagera på människor i vår omgivning.
.
Jag får ofta höra att jag är så positiv och får då frågan hur jag ORKAR vara så positiv. För mig är svaret enkelt, jag orkar helt enkelt inte vara sur och tvär.
Jag har inte alltid kunna tänka så här. Jag har som de flesta andra blivit uppfostrad och lärd att det berodde på andra människor och olyckliga omständigheter när jag inte mådde bra och när jag inte kände mig glad och lycklig. De var alltid någon annans fel. Jag var ett offer för andra. Hur jag själv mådde och kände mig berodde på hur andra betedde sig mot mig. För några år sedan kom en bok skriven av Kay Pollak, en bok som har förändrat mitt liv. Den heter " Att välja glädje". Den är ganska provocerande och gör att man som läsare måste tänka helt om. Vem har ansvaret för min lycka? Kan det faktiskt vara så att det inte är händelser i livet som drabbar mig som är problemet- utan hur jag väljer att hantera dem.
Vad försöker jag då säga med allt det här?
Jo, när livet nu är så kort. Har vi tid med att gå och vara olyckliga och sura. Borde vi inte varje dag försöka se det bra istället för det dåliga. Ta vara på dagen idag, för du vet aldrig vad som händer imorgon.
Nya bilder på små puppisar!!
Men gå in på www.arligos.se och titta på hur stora valparna har blivit.
Notera att det är en som verkar mer framåt än de andra. Han står I matskålen och äter!!!!!!
Den 24/10 får vi hämta vår Brolle
Vi ses!!!
Skräcknatt
Snabbt sätter han på sig byxor och tröja och störtar ner för trappan.
-Det är någon utanför vid bilen
Jag står kvar en stund men slänger sedan på mig en morgonrock och går sedan ner för trappan.
Jag hör Fredrik skrika på någon utanför på framsidan
-Vad gör du på våran tomt?
Killen ligger ner på mage i vår rabatt och Fredrik står och håller honom nere med hjälp av knät och med den andra handen har han ett polisgrepp om killens hand.
Killen skriker, inte så kaxig nu:
- Jag har inte gjort något, jag har inte gjort något.
Jag tänker att det är säkert bara en snorunge som är ute och busar och säger åt Fredrik att ta det lugnt.
Helt plötsligt som från ingenstans så ser jag en annan kille komma farande, maskerad med luvtröja och schal för ansiktet. I handen hålller han ett järnspett som är cirka 40 cm långt.
Jag blir livrädd och skriker åt Fredrik som precis hinner undan och rusar uppför trappan. Vi hinner precis stänga grinden till terassen då Fredrik får tag på en träsoffa och slänger den på killarna. De flyr granngatan upp.
Jag rusar in i huset och försöker ringa 112. Mina händer darrar och jag får slå numret flera gånger innan jag kommer fram.
Polisen skickar en bil på en gång. Som tur är så är en polisbil på väg från Västerås till Fagersta .
De passerar precis Surahammar då de hör larmet. De svänger in från 66:an och börjar jakten på förövarma.
Hemma sitter vi vid bordet i vardagsrummet. Mina stora barn har vaknat och vi känner oss ganska skärrade.
Vi pratar om vilka det kan vara. Min son berättar att det är stökigt i skolan och att det förekommer mycket droger.
Jag har hört det på ett föräldramöte för ett tag sedan jag också. De frågar om hur gammal han såg ut att vara. Tror att de kanske kan vara i 15-16 års åldern.
Efter ett tag kommer polisen. De har hittat en grabb som de vill att Fredrik ska identifiera. De frågar hur han känner inför det och Fredrik säger att det går bra.
Ut kliver en liten kille med huvjacka och schal.
- Inte var det jag , inte var det jag??????
Fredrik svarar:
- Nej det var inte du..
Tyvärr är det inte samma kille som Fredrik höll i och att identifera den maskerade är nästintill omöjligt.
Vi får iallafall reda på att killen erkänt att han varit där och att han namngivit sina kompisar.
Efter ett långt förhör av polisen går vi in igen.
Min stora dotter är så rädd att hon inte törs sova i sitt rum. Min son suckar och säger att han inte är ett dugg rädd och går lugnt in i sitt rum som ligger närmast vägen. Han somnar på en gång.
Vi går ut och hämtar gästsängen och baxar upp den för trappen till sovrummet. Vi lägger oss ner och försöker slappna av men det är omöjligt.
Vi ligger och pratar och jag försöker läsa lite i min deckare (precis som om inte verkligeheten vore spännande nog)
Fredrik kommer också och lägger sig efter en stund.
Klockan två så smäller det igen. Det låter som om någon har sparkat in en fotboll hårt mot garageväggen.
Skärrade smyger vi alla tre ner i mörkret och står och trycker bakom gardinerna i vardagsrummet.
Gatan är tom, likaså tomten.
Efter ett tag ser vi det, någon har kvaddat framrutan på bilen totalt. Den är helt krossad.
De har alltså kommit tillbaka och hämnats.
Vi får återigen ringa polisen. De kommer efter ett tag och konstaterar att det "BARA" rutan som är krossad och att det inte är andra skador på bilen.
Vi lyckas somna kl tre. Fredrik har tagit fram kofot och satt för källardörren så att ingen ska komma in utan att det hörs. Det blir några timmars sömn innan vi vaknar. Först så känns allt som en mardröm, sedan kommer den bistra verkligheten att det faktiskt har hänt.
Hela förmiddagen går åt till att förhöras av polisen. Fredrik hittar en ficklapma i rabatten som vi lägger in en låda. Den ska användas som bevis
Ikväll har Fredrik varit runt och pratat med grannarna, vi har bytt telefonnummer och lovat att vi ska hjälpas åt om det hörs något utanför och om det skulle hända igen. Vi har tagit fram spadar och satt vid dörren och ställt stolar framför altandörren.
Det var modigt av Fredrik att agera men jag törs knappt tänka på vad som skulle kunna ha hänt om jag inte varit ute och förvarnat honom. Kanske hade han fått men för livet av slag i huvudet.
Tack vara Fredriks agerande så sitter nu alla tre häktade och jag hoppas att vi på nåt sätt kan få ersättning för de skador de gjorde på bilen.
Snart så kommer vår hund till familjen. Jag tror att han ska få bli en vakthund.
Inte riktigt så här skräckinjagande kommer han nog bli....Nu har jag äntligen träffat Brolle med brorsor
Nu är jag äntligen ledig efter en intensiv helg.
Har jobbat min långhelg som var lugn och skön.
I lördags så var vi och tittade på de små liven.
Jag är så fånig när jag ser något gulligt. Jag blev så rörd så att jag började gråta vid anblicken av dem.
De var verkligen små. Och så söta och underbara.
De hade precis ätit när vi kom så de var vakna. Hundmamman Maja fick gå ut då hon blir orolig när det är mycket folk omkring de små. I ett annat rum hörde vi de övriga fem hundarna som nyfiket skällde.
I en grön inhängnad så tultade de små runt med sina små tassar och kom glatt fram och bet i våra fingar.
Vi satt länge och klappade och gullade med dem men till slut var de så trötta att de ramlade ihop i en stor hög och somnade.
Vi fick även träffa hundmamman Maja som är en helt underbar hund. Den stackaren hade blivit hårt åtgången på sina tuttar då valparna bitit henne. Jag blev nästan kär i hundmamman och ville ta med henne hem med se det fick jag inte.
Gå gärna in på www.arligos.se och titta på nya härliga bilder.
Återkommer ikväll då jag har mycket att berätta.
Drömmer om vitt...
Hursomhelst så kan jag inte skriva om jag inte känner för det, så´n är jag.
Dessutom så känns det som om all min energi just nu går åt till att planera och inreda vårt hus. Det finns hur mycket som helst att göra. Jag tror nog att listan skulle bli ca två A4 ark om jag skrev ner allt.
Min man och jag har lite olika åsikter om hur vi ska ha det hemma. Jag vill gärna ha vitt och lite gammaldags romantik och förändra med kuddar och annat i färg. Han vill gärna ha färg på väggarna och vill ha det lite mer modernt. Vi försöker därför att kompromissa en del. Just nu har vi kört fast och då blir våra projekt stillastående en tid.
Igår fick jag tidningen "Villaägaren". Det var "hemma-hos-reportage i ett hus som jag såg förra sommaren när vi stannade till i Bergs Slussar utanför Linköping. Jag blev helt såld på det där huset och jag hade kunnat ge hur mycket som helst för att få gå in och titta. Nu gick alltså min dröm i uppfyllelse och det var precis så där fint som jag trodde att det skulle vara. Hemmet är inrett i nytt och gammalt allt i vitt och svart. Fint utan att bli sterilt och kallt. Försökte precis att få in några bilder från tidingen men ni får nöja er med första sidan.
Här sitter den lyckliga ägaren på sin veranda...Brukar också gå in på Jennys blogg (se mina favoriter) och förundras hur hon kan göra så fint med enkla ting. Jag blir alldeles grön av avund över hur fint hon har det.
Jag tänker att så fint kanske jag kan ha det när jag blir pensionär och när jag inte har tre barn, två bonusbarn samt två husdjur hemma längre.
Dream on , dream on....
Nu ska ska jag sova för jag ska jobba natt hela helgen....
Jag har vänt på dygnet
Man blir lite "off" när man jobbar natt. Vet inte riktigt vilken dag det är och så är det risk att man vänder på dygnet.
Idag tvingade jag därför mig upp kl 14.00. Möttes av en glad överraskning när jag kom ner för trappan.
Min man hade åkt hem tidigare från jobbet och satt vid köksbordet och jobbade. Han ville umgås med mig då han ska åka iväg med jobbet imorgon.
I soffan så var det inte så muntert. Mina båda tonåringar har återinsjuknat med halsont för tredje gången så båda två var helt däckade. Tonåringar är riktigt sjuka då de inte rör datorn på en hel dag, är de skoltrötta så är de hemma men kan inte låta bli datorn.
Min man och jag fikade tillsammans och sedan gick vi ner till dagis och hämtade minsta dottern.
Det var underbart väder idag. Solen sken och det var varmt och behagligt.
På väg hem så kunde vi inte låta bli att ta en titt i djuraffären. Jag är så sugen på att köpa något till valpen.
Det känns nästan som när jag väntade bebis, man väntar, planerar och längtar.
Jag lyckade hålla mig, men vi fick med oss några goda råd på vägen. Vad vi kan köpa för säng bl a.
Det blir en liten plastbalja till att börja med med en gosig fäll. Sedan vill jag nog köpa en "beanbag" när valpen slutat gnaga.
Imorgon ska Tyra och jag ha mysdag. Vi ska nog åka och hälsa på någon eller bara göra något kul ihop.
Nu ska jag titta på sjukhuset och sedan blir det idol.
Pappa
Hematologavdelningen Västerås lasarett den 16/9-98
Jag ligger bredvid dig i sängen och håller om dig hårt
Min kind är mot din hals
Du andas så svagt nu.
Jag känner hur din puls blir tunnare och tunnare för att sedan försvinna helt.
Det är ofattbart.
Jag stiger upp och öppnar fönstret för att din själ ska fara vidare någon annanstans.
En plats som vi som är kvar, inte vet var det är.
Kvar finns din kropp, men du är inte där längre.
Du är inte hos mig längre pappa.
Min älskade pappa, mina barns morfar.
Vi stod varandra så nära som bara en dotter och en far kan göra.
Du ställde upp för mig.
Delade mina intressen och lärde mig uppskatta det vackra i livet.
Vi diskuterade konst och litteratur och gjorde så mycket roligt tillsammans.
Jag var stolt över att vara din dotter och du var så stolt över mig.
Idag är det tio år sedan jag senast såg och kände dig.
Under de tio åren har det inte gått en dag som jag inte har tänkt på dig.
Vissa dagar har jag varit ledsen och gråtit över att livet varit så orättivist som tagit dig ifrån mig.
Vissa dagar har jag känt en glädje över att vi hade det så bra de åren vi fick tillsammans. Du har givit mig många fina minnen som jag kan berätta om och se tillbaka med glädje på.
Jag är så glad att jag skrev ner vad du betytt för mig och att du fick läsa det innan du dog.
Du sa ingeting när du läste brevet, men jag såg i din blick att du förstod vi inte skulle träffas så länge till.
Idag plockar jag Ringblommor, din favorit, och tänder ett ljus vid ditt porträtt.
Jag älskar dig pappa
Valparna
De växer och frodas och ammar sin stackars mamma så hon blir alldeles hålkindad.
Som tur är så har de nu även fått börja smaka lite välling.
Vill ni se hur det gick till så kan ni gå in på länken nedan.
http://www.arligos.se/
På lördag ska vi få träffa de små liven för första gången. Jag längtar..
Malin Wollin - fotbollsfrun
Har sedan en tid prenumererat på Amelia. I varje nummer skriver Malin Wollin händelser ur livet.
Om ni har missat henne så måste ni bara börja läsa NU
Igår kväll så skrattade jag så hysteriskt att jag var helt slut efteråt.
Hon har även en egen blogg på aftonbladet.se under namnet "fotbollsfrun".
Såg att hon precis fått en son. Grattis Malin!!!!
Det var den helgen
Lite pyssel med hemmet och lite trevlig samvaro.
Vi håller på med återskapandet av väggarna nu efter Snickar-Bengans framfart.
Inte en vägg är rak eller jämn. Det kommer att gå åt mycket spackel eller en mycket tjock tapet.
Jag tror att det blir det sistnämda då jag HATAR att spackla.
Egentligen hatar jag inte att spackla utan jag tycker att det är så jobbigt när det blir dammigt när väggarna ska slipas.
Till råga på allt fick jag reda på att det inte enbart räcker med att spackla väggarna. Vårat hus är ju från trettiotalet. Då gipsskivan ännu inte var uppfunnen. Det innebär att tretexskivan som sitter under våra tapteter sväller när dagens tapetklister kommer på, och då kommer tapeterna spricka fortare än kvickt. Därför har jag i veckan även fått måla väggarna med oljefärg, vilket inte luktar speciellt gott.
Tyra hade fullt hus här igår med tre tjejkompisar vilket gjorde att vi fick lite tid till fortsatt pyssel med väggarna.
Fredrik tog sig först an väggarna med lite slipning. Han skulle sedan bättra på med lite oljefärg. För att inte få färg på sig så målade han i kalsonger och gula diskhandskar. Jag tog bort gamla tapeter.
Efter ett tag så märker jag att Fredrik är borta. Han är då nere och pratar med tjejerna som har blivit osams om något.
När han kommer upp så märker jag att han fortfarande går omkring i kalsongerna. Påpekar att det kanske inte är så lämplig klädsel då Tyras dagiskompis Hanna är hemma hos oss för första gången. kunde riktigt höra kommentaren när hon kom hem:
- Tyras pappa går omkring i kalsonger och diskhandskar hemma!!????
Helt naturligt, eller hur?
Idag söndag har vi bara latat oss och varit och haft trevligt med Fredriks jobbarkompis Katarina och hennes man Stefan.
De bor i Kvicksund och har precis byggt ut sitt hus med en våning till. Vi var väldigt avundsjuka på vidunderliga utsikt över Mälaren. Till och med från bastun hade man utsikt. SUCK! Vill också ha!!
Katarinas och Stefans dotter Elsa och Tyra visade sig vara samma skrot och korn. Lekte tillsammans från sekund ett.
Nu sitter jag här i soffan och småflinar åt uppföljaren till Bridget Jones dagbok, jag i ena hörnet och Lovan i andra hörnet.
Vi hörs!
